Tjernobyl är i mitt blod

Orden kommer från Kiryla från Klicau i Vitryssland. Jag instämmer - både
bildligt och bokstavligen. Mitt möte med nedfallet från Tjernobyl hemma på
Kattastrand i Ångermanland, medförde en ny tideräkning - före och efter
Tjernobyl, vilket sedan dess  har präglat mitt liv.
Dagarna efter olyckan känns ända in i benmärgen. Rädslan. Oron. Hejda Anna från
att gå ut i den härliga solen. Cykeln fram... Nej. En 5-årings dröm om våren
slår slint. Inga tussilagon får plockas. Fågelkvitter blandas med
geigermätarens knastrandet som övergår i ett tjut vid 1000 mikroröntgen. Det
enda synbara - det enda hörbara. Becquerel, mikroröntgen, curie, gray,
mikrosievert. Cesium, strontium, jod, hot spots blir vardagsmat.
Helkroppsmätning, vita blodkroppar, sköldkörtel, renar, Tjernobyl aids.

Regnet kommer på Valborgsmässoaftonen.
Alla står fördummade ute i regnet och insuper nedfallet från Tjernobyl. Gunnar
&Lu(ö)gnaren&  Bengtsson har sagt att det är ofarligt. Personal på dagis
statuerar exempel och sätter ut barn, andras barn,  i sandlådan i regnet. Det
är bara hysterikor som säger att det är farligt. Myndigheterna har ju sagt att
det är ofarligt. Tre veckor senare kommer ett påbud att barnen ska hållas från
sandlåda och regn. Då är det för sent. Ingen ska kratta i trädgården. Men det
är redan gjort. Solen var ju så härlig runt 1 maj. Perfekt tillfälle att städa
trädgården.
Jens, 13 år,  ska spela fotboll. Det andra regnet kommer. Nej, säger jag.
Atmosfären tvättas ur. Nej! Jag ringer fotbollstränaren och ber dem ställa in
matchen. Jens blir förlöjligad. Han får öknamnet Mikrosivert.

Svenskarna ett lydfolk
Det gör ont i mig, när jag skriver detta. Varför är svenska folket så lydigt?
När ska folket resa sig som fågel Fenix ur askan och säga ifrån? Hur många fall
av sköldkörtelcancer ska kärnkraften få skörda? Andra följdsjukdomar? Nedsatt
immunförsvar? Jag får inget svar. Jag har försökt att få svar från
Socialstyrelsen. SSI har sagt att Sverige kunde kanske få några hundratal
cancerfall relaterade till Tjernobyl. Låter lugnande, eller fördummande? Och
vad gör man för att förhindra ytterligare fall? Jag har också fått höra att man
inte har kunnat spåra några signifikativa reproduktiva defekter eller att
barnleukemin ökat. Varför har hjärntumörer hos barn ökat? Diabetes hos barn?

Standardsänkning
Tjernobyl påminde oss om faran med kärnkraften. Atomkraften, som vi i Sverige
byggde ut efter att den blågula atombomben skrinlagts. De styrande ansåg att &
vi är nödgade att ta atomkraften i anspråk - kosta vad det kosta vill - om vi
inte vill acceptera standardsänkning.& (SOU 1959:34 sid 25) Jag anser att
Tjernobyl visat att kärnkraftens risker, utsläpp, livsfarliga avfall mm är den
största standardsänkningen en människa kan utsättas för. Och detta tillåts
fortsätta i ett civiliserat land som Sverige!

Här står tolv reaktorer och släpper ut sina &normala utsläpp& av radioaktiva
ämnen, tritium, jod, ädelgaser. Vad eller hur farligt det är, vet ingen. Inte
ännu. Det tar lite tid.... Samma sak gäller SFR, slutförvaret för
reaktoravfall, utanför Forsmark femtio meter under havsytan. Ingen vet
konsekvenserna. Det kommer att läcka ut till omgivningen - förr eller senare,
när man tillsluter och låter vattnet rinna in i lagret. Vad som kommer att ske
med ett slutförvar på 500 meters djup,  kan bara anas.  Det tar tid...
halveringstiden för plutonium är 24 000 år. Det har gått 80 generationer sedan
Kristi födelse, men detta ska hållas åtskilt från biosfären i ca tusen
generationer, klara jordskalv, istider, andra regimer. Vem har sagt att Sverige
kommer att vara ett fredligt land i all oändlighet?  SKN Rapport 28,  Etik och
kärnavfall, 1987

Tjernobylbarnen
Jag har mött Viktoria, 12 år, döende i sköldkörtelcancer. Hon kom för sent, sa
man. Jag mötte Tjernobylbarnen redan 1990, när jag var över till Kiev första
gången. Sjukdomar som läkare och mödrar talade om var blodsjukdomar, svullna
lymfkörtlar, leverskador, leukemi, trötthet, problem med sköldkörtlarna,
struma, blodtrycksfall, svettningar, håglöshet, ångest osv.
Nästa resa gjorde jag över nyåret 95/96 med Hoppets Stjärna, då jag träffade ca
350 sköldcanceropererade barn, deras föräldrar och sjukhuspersonal. En kvinnlig
överläkare sa, att hon inte kunde glädjas över julfesten, för när hon såg ut
över församlingen på de dryga 100 barnen, så tänkte hon på att lika många till
skulle kanske opereras inom ett halvår. Ökningen av sköldkörtelcancer är
drastisk i Gomelregionen i Vitryssland. Därtill kommer alla andra sjukdomar,
som kan relateras till olyckan.

Våren -95 fick jag en rapport från Children of Chornobyl Relief Fund i USA.
Följande data kunde man hämta ur den:
- över 134 000 människor evakuerades från de smittade områdena
- över 600 000 som hjälpte till vid saneringen utsattes för hög strålning
- 50 000 av saneringspersonalen har redan dött. De flesta män mellan 30-40 år
- total radioaktivt utsläpp från Tjernobyl  har uppskattats till 185-200
miljoner curie Curie=37 miljarder becquerel jämfört med Three Mile Islands 15
curie
- WHO rapporterade 1992 att sköldkörtelcancer bland barn nära Tjernobyl hade
ökat 80 gånger mer än normalt
- japanska studier av 30 000 barn eller dödfödda foster visade att
fosterskadorna hade fördubblats efter 1986
- Ukrainska hälsoministeriet rapporterade att onkologiska sjukdomar bland barn
i republiken hade tredubblats efter 1986
- New England Journal of Medicine har identifierat Nuclear Aids som en
nyupptäckt immunsjukdom bland barn som exponerats mycket av radioaktivitet som
ett resultat av Tjernobylolyckan
- FN:s Office of Population rapporterade 1994 att Ukraina och Vitryssland var
de enda nationerna i Europa med negativ befolkningsutveckling, delvis pga
hälsopåverkan och ökning av barnadödligheten med härstamning från
Tjernobylolyckan

Dessutom har det visat sig att placentor och modersmjölk har kontaminerats hos
kvinnor i Kievregionen (40% av 3000 kvinnor), som undersökts av professorn och
barnläkaren Skiriak-Nyshnik. Vad händer med den familj, som har en baby som
fötts innanför zonen och som växer upp där på mjölk från kossan som äter det
radioaktiva gräset från den läckande sarkofagen? Istället för kalk blir det
strontium i skelettet! Vilken start på jorden för de små liven?

Naturen svarar
Men naturen slår tillbaka och påminner oss. Även vid normal drift, har
missbildningar på insekter orsakade av radioaktiva utsläpp, påvisats. Dessa har
dokumenterats av Cornelia Hesse-Honegger. Medsols nr 1/96 Hon reagerade när
experterna lugnade folket med att doserna från Tjernobyl var försumbara, så hon
reste till Österfärnebo i Gästrikland för att undersöka saken. Hon fann röda
deformerade växter och förfärande förändringar hos 6 av 30 baggar. Hon fortsatte
 att studera skinnbaggar från Schweiz i närområdet till
kärnkraftsanläggningarna och fann samma sorts deformationer. Hon åkte 1990 till
Pripjat och till Three Mile Island och hittade samma sorts deformationer även
där. Cornelia Hesse-Honegger är utbildad vetenskaplig tecknare vid
naturvetenskapliga forskningsavdelningen på universitetet i Zürich och hennes
utställning Naturens skönhet - en synvilla? som visats i Norrköping, Nyköping,
Södertälje och Eskilstuna, talar sitt eget språk.

Vårdkasen påminner om faran
Nu har jag varit i Ukraina fyra gånger och människorna uppför sig likadant där
som här - de lossas som om Tjernobyl inte har hänt! En överlevnadsinstinkt? Men
jag har inte glömt. För mig påminner valborgsmässoeldarna, vårdkasarna, om fara
å färde. Det var ju ändå den kvällen för 12 år sedan, som vi i Sverige fick vår
dusch av radioaktivitet. Det var då barnen i Kiev- och Gomelregionen och
Sverige fick Tjernobyl i sitt blod.

Eva Goës
Miljöpartiet de Gröna
 

Resa:

Fakta
Tjernobylolyckan inträffade den 26 april 1986. I tio dagar läckte det ut
radioaktivitet från reaktorn.  Ännu en månad efter katastrofen läckte det ut i
floden Dnepr. I dag är härdsmältan i full gång inne i sarkofagen.  Den är som
en glödande  lavamassa som söker sig ner lager efter lager och hotar
grundvattnet. Sarkofagen läcker ständigt radioaktivitet pga sprickor och den
håller på att kantra.  Det talas om att bygga in den i titan, men det kostar
för mycket.
De mest drabbade områdena ligger i vindriktningen från Tjernobyl, dvs i norra
Ukraina och i Vitryssland. I Gomelregionen är 70% av jorden  kontaminerad.
1985 fick två barn sköldkörtelcancer i Gomeldistriktet.  1995 var antalet 212
barn, sålunda hundra gånger så många. Siffrorna stiger i höjden hela tiden.
Vid en nyligen avslutad WHO-konferens i Genève, uppges det att 94 000 människor
har dött till följd av Tjernobyl.
I år kommer det att bli många konferenser med anledning av 10-årsdagen. I
Minsk, Vitryssland, är konferensen i mars månad, i april i Kiev liksom i Wien.
Vetenskapsmän från hela världen kommer att granska och delge världen fakta om
katastrofen.  1996 är Tjernobyls år.

DAGBOK  FRÅN MITT MÖTE MED TJERNOBYLBARNEN

Resan till Kiev och Gomel 29 dec-7 jan
Jag har just satt mina fötter på svensk jord igen efter en strapatsrik färd på
tio dagar till Ukraina och Vitryssland med Hoppets Stjärna. Jag har besökt
Tjernobylbarnen, de åtta grupper barn och ungdomar, som efter operation av
sköldkörtelcancer, fått komma till Högbränna i Ångermanland för rekreation
under det gångna året. En av grupperna har varit i Närpes, söder om Vasa,
därför finns fem med oss därifrån, bl a Janne från När-TV.
Vi har under resan utspisat 1000 personer, träffat barn som är sjuka, barn som
lever på barnhem i områden som är besmittade efter Tjernobyl, men upplevt en
rikedom utan like - omtanke och kärlek. Av mina reskamrater, 50 personer, varav
två barn, 18 ungdomar och resten vuxna, är Tomten från Sollefteå en given
höjdare liksom bussförarna, som blivit goda vänner med barnen vid sina
körningar till och från öst. Vi representerar nio olika nationaliteter.
Varför ställer jag upp på denna resa? Två dygn i en trång buss både dit och
hem. Överfart med färja och påfrestande ceremonier vid tullarna. En prövning
både psykiskt och fysiskt.  Jo, det handlar om att med egna ögon se, lyssna och
känna hur det egentligen står till efter Tjernobyl. Dessutom vill jag krama om
mina nya vänner, som jag träffat i Härnösand och på Riksdagen. De är värda en
stor härlig julfest med klappar, kramar och svensk julmat.
Jag kan avslöja att varenda sekund av resan är värd sin vikt i guld.
Gemenskapen i gänget och mötena med våra nya vänner i öst, ger tusenfalt åter.
Jag ångrar ingenting.
Jag glömmer inte de små barnen på barnhemmet mitt ute i skogen tre mil söder om
Gomel, eller Leisha som har opererat sig två gånger för sköldkörtelcancer och
hennes lillebror Andrey, eller barnen på sjukhuset i Kiev, som inte fått komma
hem under julhelgerna. Deras blickar talar. Ibland rinner tårarna både hos dem
och mig själv, men vi har också roligt och leker svenska lekar. 8Björnen
sover8 är i särklass etta.
 
Bert Nilsson - vår härdade reseledare
Min resa startar från Härnösand den 29 december. Jag blir uppfångad i Växjö av
Bert Nilsson, bas på bussen, och hela gänget på väg mot Karlskrona och färjan.
Hytter om fyra delas ut och vi får ett sista skrovmål ombord. Tidigt nästa
morgon lämnar vi färjan för att ge oss av till Warszawa, där vi ska hämta upp
en tolk, Dana. Vid polska gränsen i Gdynia ska tullen bjuda på kaffe, enligt
uppgift. Tyvärr, visar det sig att chefen insjuknat och ligger på sjukhus, men
efter en kvart dyker han ändå upp. Värre än så var det inte med den höga
febern. Vi ger dem alla en julgåva. Tomten råkar halka på en isfläck och det
kunde ha tagit en ände med förskräckelse, men han klarar balansstycket under
allmänt skratt från oss åskådare. Efter 8Stilla natt8 ger vi oss ut i det
vintriga landskapet.
I Warszawa får vi vänta en timme på vår tolk,  så vi söker oss fram i
labyrinterna under järnvägsstationen till Mc Donalds. Ett gäng intar sin middag
stående och sedan drar vi vidare mot okända äventyr. Det har blivit mörkt för
länge sedan och vi har svårt att hitta den rätta vägen ut ur stan. Vid midnatt
anländer vi till tullen i Ukraina. Här genomlider vi två timmars väntan. Vi
missar en stämpel pga att tulltjänstemannen är asfull. Detta oroar Dana en del.
Hon undrar hur det ska gå, när vi ska ut ur landet.

Nyårsafton
Klockan tre ukrainsk nattetid sätter vi fart mot Kiev, som vi anländer till
elva på förmiddagen den 31 december - nyårsaftonen. Vi har rest hela natten och
halva nästa dag. Vi välkomnas av ordförande i Tjernobylorganisationen och två
flickor och en pojke, som besökt Sverige och Högbränna. De bär fram bröd och
salt som traditionen bjuder. Därefter får vi fika uppe på åttonde våningen i en
korridor på Institutet för endokrinologi, där vi också ska förläggas i all
enkelhet med bl a  kackerlackor som sällskap. Här ska vi också förbereda
julfesten för ca 500 personer i ett kök som består av två jättestora hoar, två
små bord, en skärbräda, en kniv, två plattor och en stor kastrull. Här gäller
tesen - nöden är uppfinningarnas moder!
Samma afton har man arrangerat en utflykt till Teatern med balett på
programmet. De flesta tar sig ofrivilliga tupplurar under föreställningen.  Det
är svårt att hålla sig vaken. Resan kräver sin tribut. Vi har inte haft en
chans att vila före teaterbesöket. Mina ben har svullnat avsevärt under dygnen
ombord på bussen. Svårt att hitta ett upphöjt läge...
Efter baletten fortsätter vi att sjunga i vår kala korridor på institutet fram
till tolvslaget, då vi springer upp till vakterna på nian och ner till
huvudvakten på bottenvåningen i det oupplysta trapphuset och sjunger We wish
you a Merry Christmas and a Happy New Year.
Apropå springa - allt som ska bäras in från bussen - tar säkert en timma. Det
är mat en masse och julpaket förutom madrasser och köksattiraljer som
stekpannor, skärmaskin, potatisskalare, osthyvlar mm. Vi har med oss allt ifrån
grönsaker till köttbullar, rödbetssallad, korv och skinka, minst femton stora
säckar med bröd samt godis och frukt som ska paketeras till barnhem och
sjukhus. Därtill klädpaket åt alla 300 barnen.

Nyårsdagen
Det har varit fel på värmen och kallt i bussen, så nu gäller det för
chaufförerna att fixa värmen för det har slagit till och blivit riktigt
snålkallt ute. Vi andra tar de 100 metrarna till sjukhuset till dem som lider
av sköldkörtelcancer. Här finns nio barn kvar trots att det är helg. Jag ser
hur tårarna börjar trilla på en pojke i trettonårs åldern, när han ser oss
komma med tomten i spetsen. Vi sjunger och spelar, leker, delar ut godis, frukt
och leksaker. Jag uppskattar det här besöket mest av allt på hela resan. Det är
så spontant och vi alla skrattar gott, när personalen och de vuxna i vårt
sällskap ligger med den yngste pojken på golvet som björnar. En flicka ställer
sig rakt upp och ner och sjunger en typisk ukrainsk sentimental sång med en
klar fyllig stämma. Vibrationerna känns i luften.  Jag känner en sann glädje
inombords blandad med sorg. Kram och tårar.
Försenade kommer vi upp till vår korridor, äter gående och stående
smörgåslunch, tar bussen till stan för sightseeing och besök på Oktober
Palatset, där vi ska ha festen dagen därpå. Det har blivit isande kallt ute,
men bussen är varm igen. På festplatsen blir vi smått chockade. Det är ett
alldeles för litet rum som vi tilldelas att äta i. De vuxna måste stå och äta i
en angränsande korridor. Det finns ingen spis endast en disk att servera vid.
Hur ska det kunna bli ett svenskt julbord? Bert är nära på att ge upp hela
företaget. Jag och Marita, som arbetar för Hoppets Stjärna, ser ändå
möjligheterna. Om vi tar med oss adapter, sladdrulle, plattor och dukar för
barnen så att de får sitta, så får de vuxna stå. Det är inget annat att göra.
Vi får ta skeden i vacker hand. Det är ju ändå fantastiskt att få hålla till på
historisk mark som Oktober Palatset!  Dessutom får vi använda scenen - en
amfiteater - för uppträdande och julklappsutdelning.
Vi skyndar oss hem efter en sväng förbi torget och ukrainskt nyårsfirande
utomhus i vinterrusket. Uppklädda i folkdräkter och utklädda för olika roller
sjunger barn på en tribun med starka strålkastare riktade mot sig. Det blir
fyrverkeri, men vi orkar inte vänta. Här ska skalas två säckar potatis, ordnas
med rödbetssallad, fyllas godispåsar, skäras skinka - ett enormt arbete pga de
små omständigheterna. Jag och Marita kommer på att vi kan sätta plastsäckar i
kartonger och fylla dem med vatten till potatisen. Det finns ju bara två
kastruller! Vi behöver en till morgonfikat. En kaffebryggare har vi med oss som
tur är, men bara två stora termosar och vi som ska utspisa 600 personer (visar
det sig) nästa dag. Men visst hinner vi först ta en tur till backen bakom
sjukhuset och åka kana på plastpåsar...0.30 i säng!

Festen i Kiev den 2 januari
Tidigt nästa morgon börjar bärandet igen. Ibland står hissen, så vi får bära
ner grejerna åtta trappor. Ett rum är också fyllt på bottenvåningen. Vi ser ut
som myror som stretar och drar. Alla sitter i bussen 8.30 utom Bert som hejdats
av chefen på sjukhuset, som kommit sent. De måste gå igenom listorna över
barnen för de ska få reseersättning. Annars har de inte råd att komma till
festen. Hoppets Stjärna betalar och sjukhuset administrerar detta.  Sedan görs
det stickprov, så att inte någon fuskar. Vi njuter av att se hur sköterskan
skojar och studsar runt för att hålla värmen medan hon väntar på dagens
mjölkleverans till sjukhuset. Hon som skulle sägas upp för att hon hade  fel på
hörseln. I Sverige har hon fått hörapparat och nu är hon gladast av alla och
full av humor.
När vi kommer till Oktober Palatset är inget klart, fast den styrande mannen
lovat att alla bord och stolar ska finnas på plats. Vis av läxan från
föregående år,  misstänker Bert detta, varför han krävt att vi ska få komma
tidigt på morgonen.  Alla blir tilldelade minst en uppgift vardera. Jag börjar
med att bära upp ett stadigt bord till plattorna för att kunna sätta på
potatisen. Sedan hjälper jag tomten att sortera julklapparna i fyra grupper,
deltar i radiointervju, fixar det akuta behovet av platser, tar hand om
soporna. När jag jobbar som mest med soppåsen i högsta hugg, kommer Bert och
frågar om jag vill representera uppe på övervåningen, eftersom höjdarna i Kiev
vägrar att sitta med barnen. De är ju sjuka!  (Hur kan politiker och
administratörer vara så märkvärdiga? Tror de att sköldkörtelcancer smittar?
Varför är vi här, tror de?) När de äntligen ska gå ner och äta, råkar hela
dansensemblen på 100 personer vilja äta, så allt förskjuts en timme. Under
tiden har barnen något roligt för sig uppe i en annan sal, som tur är. Bert har
roligt åt situationen. Det är märkligt att en svensk parlamentariker både kan
sitta med barnen och samla in sopor utan att känna sig mindre värd. Han vägrar
att bjuda höjdarna på mat i enskildhet, så dessa sitter med vår svenska grupp,
som försöker få i sig lite mat efter att barnen utspisats. De räknar ut att
minst 600 ätit. Många går in och äter utan lov eller går en andra omgång. Det
finns människor som stoppar på sig frukt och godis, ja, fyller kassar.
Julfesten når sin kulmen när det blir föreställning på scenen. Den är sprakande
och härlig. Även vi uppträder med sång och en speciell bussförarkör sjunger.
Det är oerhört uppskattat av barnen. Sist kommer tomten efter en fika- och
fruktpaus. Utdelningen brådskar för många är redan på väg hem. En del har åkt i
tolv timmar. Innan de lämnar för gott får de också ett klädpaket, som
innehåller kläder i olika åldrar. Åtminstone ett plagg ska passa, men de kan ju
byta till sig av andra eller ge till sina syskon också.
Trötta men nöjda återvänder vi till institutet. En del måste bäras in igen och
allt sliskigt ska diskas. Conny och jag dyker ner i hoarna. Alla stupar i säng.
Glädjen består i de små presenter vi fått av barnen och nöjet av att se deras
glada ansikten och att få två långa hjärtinnerliga kramar av Leisha. Hennes
pappa har dött i en brand och mamman brännsskadats, därför fick hon ta med sin
lillebror till Sverige i höstas. Hon är sjuk igen.

Resan till Vitryssland den 3 januari
Upp i ottan. Vi får inte glömma skinkorna som är ute på balkongen. Marita och
jag har memorerat! Hennes morgontrötta mamma, Laila, har huvudansvaret för
maten. Vi delar rum under hela resan och problem, som ska lösas eller varför
inte kalla det - utmaningar? Det blir ett bärande utan like igen. Vi lämnar de
gåvor som inte hämtats av barnen. De har inte kommit till festen. En del ligger
på sitt yttersta. Bussen ska åka åtta, men som vanligt kommer chefen sent och
Bert dröjer en timme. Två dukar (lakan) saknas. Obegripligt, eftersom vi låst
hela tiden och de enda som kommit in är vakterna. Upp med plånboken. Vi säger
adjö till alla som mött upp.  Det känns lite vemodigt, men snart är bussen
tillbaka igen. Kanske redan i slutet av februari om allt går enligt planerna.

Dagen går snabbt och snart är vi vid gränsen igen. Vi lyckas ta oss ut ur
Ukraina, men de upptäcker att stämpeln saknas och det tar två timmar även här
trots att Nadja, vår vitryska tolk, som möter oss i zonen mellan Ukraina och
Vitryssland, försöker blidka tullen. Strax efter gränsen svänger vi av in i
skogen till ett barnhem, som Hoppets Stjärna förbarmat sig över. Barnen är
uppklädda, men lukten som slår emot oss är nästan outhärdlig. Vi blir bjudna på
sång och musik av de små barnen och vi har roligt tillsammans. Efter att ha
delat ut kläder, godispåsar och lite leksaker tar jag en titt in i sovsalarna.
Det är mycket spartanskt och många i varje rum. Våtutrymmena stinker. Tidigare
har barnhemmet fått färg och rengöringsmedel för att fräscha upp husen. Det
ryms  minst 150 barn här. På deras önskelista står just nu - tält. De skulle
vilja träffa sina vänner på barnhemmet i Gomel och ta sig ut i naturen. De
kommer aldrig utanför dessa väggar. Förra året när Hoppets Stjärna var inom
hemmet, var bara ett fåtal barn uppe på benen, men nu var det livat. Finns det
hopp - finns det liv. Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Inte förrän sent på aftonen kommer vi till barnhemmet i Gomel, där vi ska
inkvarteras. Vi bjuds på en alldeles fantastisk uppvisning av dans och sång.
Lärarens fingrar fladdrar som lärkvingar över tangenterna samtidigt som hon ger
instruktioner till sin medhjälpare och  dirigerar barnen genom nickningar.
Barnen är så stolta och har en stark självkänsla. Det lyser om dem.  Vi ger dem
våra presenter och sedan bär vi in grejer. Ett stort rum på andra våningen får
bli vårt lager, kök och sovsal. Här ligger femton personer. Vi ska upp tidigt
igen,  men vi hinner med några tokiga lekar under viskande ton. Två av förarna
offrar sig och lägger sig i en av bussarna för att hålla vakt. Barnhemmet låses
med galler och hänglås.

Festen i Gomel den 4 januari
Snön faller. Det är vitt och vackert ute. Idag ska vi unna oss en liten paus
efter att vi dukat. Vi får drygt en timme på oss att handla. Då går strömmen.
Vi återvänder till Gomels största restaurang och är rädda för att vi inte
kommer åt att steka köttbullar och prinskorv samt koka potatisen, men här
fungerar strömmen.
Denna fest är väl arrangerad av föräldragruppen till Tjernobyls bran. De har
ett digert program, där barnen medverkar och potentaterna i staden sitter med
barnen. Det ryskortodoxa överhuvudet inleder med ett tacktal till oss svenskar
och Hoppets Stjärna för insatserna för Gomels barn. Min bordsgranne Nikolai I
Ermakov, administrativ chef för Gomelsregionens skydd och åtgärder efter
Tjernobylkatastrofen, berättar om det katastrofala läget, att 70 % ytan är
radioaktiv  mm. Läkaren mitt emot mig talar om de drastiskt stigande siffrorna
på antalet sköldkörtelfall. Under november har det varit gräsligt. Hon ser inte
glad ut. Bert ser ut över folkhavet och konstaterar att lika många barn till,
kommer att ha fått sköldkörtelcancer inom ett halvår. Hur ska vi kunna hjälpa
alla? Hoppets Stjärna har tänkt att ta emot tio grupper detta år, men nu har
det komit in så lite pengar, så man riskerar att få dra ner från åtta grupper
istället. Det känns sorgligt, när vi vet vilken källa av energi och hopp, som
dessa resor innebär. Rektorer på skolor och läkare har kunnat konstatera att
barnen har blivit som omvända, när de kommit tillbaka. De har fått livsgnistan
tillbaka. Även de som tappat rösten pga  att stämbanden förstörts i samband med
operationen, har fått tillbaka lusten att leva och blivit förebilder för andra
barn på skolorna.
Det är bedrövligt illa ställt med tekniken och utrustningen på sjukhusen. En
läkare, Andrey, som varit över till Sverige och Övik, sa att det är väl ingen
konst att operera där, men kom hit och utför detsamma med våra verktyg. De
måste ta hela sköldkörteln trots att det inte skulle vara nödvändigt, men det
börjar ofta blöda och då går den inte att rädda. Det betyder att barnen är
beroende av medicin resten av livet. Även det har Hoppets Stjärna lovat att
bistå med. Just nu saknar de två betydelsfulla mediciner, som Bert får i
uppgift att skaffa fram. Hittills har jag bara talat om dem som har
sköldkörtelcancer. Många har andra sjukdomar därtill; leukemi, förändrad
blodbild, lågt blodtryck, svullna lymfkörtlar, tryck i ögonbottnen,
matsmältningsproblem, huvudvärk och  näsblod mm.
När barnen kommer över till Sverige har de med sig kokerskor, sköterskor och
läkare för att de ska känna sig så trygga som möjligt och att dessa också får
kunskap om hur vi behandlar de sjuka barnen. De kommer barnen väldigt nära och
blir både läkare och föräldrar åt barnen. Samtidigt blir föräldrarna också både
föräldrar och läkare! Det vilar ett tungt ansvar på dem, säger ordförande i
föräldraföreningen. Dessuom vet vi att den sociala och ekonomiska situationen
ligger som ett kall hand över dem, så läget är förtvivlat om inte världen
utanför hjälper till och stöttar dem. De har praktiskt taget offrat sina barn
pga att några envisas med att köra kärnkraften vidare utan hänsyn till
konsekvenserna för omgivningen och kommande generationer.
Sent på kvällen återvänder vi från festen. Vi går runt på barnhemmet och nattar
de små barnen. De ligger femton och femton i salarna. De störra barnen har rum
om tre. En trettonårig flicka bor med sin lilla syster och en pojke. Här kan
barnen gå i skola i grannbyggnaden och standarden är högre än på det förra
barnhemmet vi besökte. All personal verkar mycket engagerad, men vad blir det
av barnen när de växer upp?

Resan hem startar kl 6 den 5 januari
I nattsvart mörker äntrar vi bussen för hemresan. Vi lämnar två högar av mat
och kläder kvar. Föräldraföreningen kommer och hämtar sin del och åker runt
till de barn som inte kunnat komma på festen och gör en liten fest hemma hos
dem alla. Barnhemmet får resten av överskottet.
Vi är nöjda med resan och ännu mer kunniga om förhållandena i Ukraina och
Vitryssland. Detta är bara början. Vi kommer säkert att återvända snart eller
träffa nya barn uppe på Högbränna. Har man en gång sett dessa härliga barn, så
överger man dem inte i första taget. Min önskan är att flera finge vara med om
mötet med Tjernobylbarnen. Det finns möjlighet. Ta kontakt med Hoppets Stjärna.
Skicka gärna en slant till dem, för deras insats är den största i dessa
regioner just nu. De talar inte bara om att bistå barnen - de handlar!

Eva Goës
Tillbaka i Härnösand och paradiset på jorden den 7 jan kl 15.