Bakgrund
Min 3-årssejour i riksdagen avslutades med en stipendieresa till Kenya. Min huvudsakliga uppgift var att studera kvinnogrupper i Kenya och speciellt ett kvinnoprojekt där SIDA och Framtiden i våra händer samarbetar. Idag omfattas ca 50 byar, men ett 60-tal byar och kvinnogrupper har varit engagerade sedan start. Trädplantering, vattentanksbyggen, hälso- och familjeplanering och ett kvinnocenter i Homa Bay vid Viktoriasjön är några exempel på deras insatser. Starten skedde omkring 1983 och avslutningen har vi ännu inte sett. (1991) De vill arbeta med passande teknik, som kan utvidgas till länderna runt Viktoriasjön. Med sådana starka och initiativrika kvinnor som  i Kenya, kommer det alltid att finnas en fortsättning. Sammanhållningen och kvinnornas fantastiska överlevnadskonst är den allra bästa grunden. Ekonomiska problem klarar man med harambes. Det finns inga berg som är för höga att ta sig över.
Här sitter jag lycklig tillsammans med mina afrikanska systrar, Cecilia och Damaris.

Kenya
Kenya är kontrasternas land. Landet förknippas med nutidens semestersafaris och människans ursprung. De första människorna tros ha kommit från Turkanasjön. Kenya kännetecknas av stora te- och kaffeplantager liksom god infrastruktur.
Under min resa hann jag uppleva de stora vidderna, savannen, havet och insjön, bosättningar, såväl storstad som byar. Resterna av kolonialmakt visade sig tydligt och den politiska spänningen var påtaglig. Tyvärr, kunde jag konstatera att flera övergrepp mot de mänskliga rättigheterna skedde under den korta tid jag var i Kenya. Att Norge dragit tillbaka sitt stöd till Kenya förvånar mig inte. Danmark verkar också tveka inför att fortsätta stödja landet.

Besök i slummen
För att få en bild av livet bakom de flotta hotellfasaderna, blev jag guidad av en präst i slummen. Denne man, Festus, hade studerat vid Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå och kunde svenska. Han var en orädd, godhjärtad man. När hans svenske läromästare dött, kom en annan ner och inspekterade verksamheten.  Festus hade delat ut kristen litteratur, men också öppnat en bokhandel, där han till ett billigt pris sålde de allra nödvändigaste i skolväg. När denne såg detta, drog han in alla anslag. Här skulle bara delas ut kristen litteratur, inga läromedel, pappersark eller böcker om t ex AIDS skulle försäljas. Jag undrar vad som gav mest hjälp! Festus var en välkänd profil i detta ghetto nere i en dalgång med 250 000 människor tätt hopkittade i plåtskjul och annan bråte. Från den rännil som skulle föreställa flod, tog man sitt vatten, gjorde förbjuden öl, kemikaliserat av allt avfall som dumpades där uti.
Festus  kunde röra sig obehindrat i denna lervälling och sörja. Folk kom fram och hälsade på honom. Det fanns en värme och djup förståelse mellan dem, även hos dem som var halvt redlösa. Misären var påtaglig och lukten nästan outhärdlig. Många kvinnor och barn var övergivna, prostitutionen utbredd. Hela tiden cirkulerade en helikopter över slummen. Var det för att hålla folket i schack? Hur? Polisen kom så gott som dagligen och tog människor till förhör för otillåten öltillverkning, men de släpptes efter ”betalning”, trots att straffen var enormt hårda.

Klimatdelegationen
Redan andra kvällen inbjöds jag och Anna Horn, som var min reskamrat, till ambassaden för en träff med klimatdelegationen. Det är denna som förbereder Rio-konferensen nästa år om Miljö och Utveckling. Det är något märkligt att veta att UNEP, FN:s miljöprogram, har sitt huvudsäte i Nairobi, och samtidigt se den påtagliga miljöförstöringen som bara tycks öka för var dag som går. Som miljöpartist kan jag inte låta bli att nämna den enorma nonchalans som visas på miljöområdet. Utsläppen från fabrikerna, trafikens miljöpåverkan, sophanteringen och bekämpningsmedlens påverkan på miljön, är några exempel.

SIDA
Min förvåning blir ännu större när jag ber att få en föredragning om det svenska miljöbiståndet till Kenya och jag får veta att man på SIDA inte har något mandat att gå in på dessa områden. SIDA:s projekt är koncentrerat till markvård med bl a terassodlingar, inte att förakta, men man kan fråga sig, vilken nytta jorden har av att vattnas med ett förgiftat vatten eller vad barnen vid Viktoriasjön har för framtid av att äta fisk som förgiftats av DDT?

Miljöbistånd
Som riksdagsledamot har vi beslutat om miljöbistånd. Detta borde innebära att man både inventerar landets miljö och sätter in medel för att förbättra den samtidigt som man påbörjar nya konkreta projekt i preventivt syfte för miljö och för framtiden. Dessa projekt måste grunda sig på människornas engagemang och vilja att ta över och hela tiden utveckla dem efter egen förmåga, byggd på landets fysiska och psykiska utvecklingsmöjligheter. Att bygga upp självtilliten är den bästa långsiktiga investeringen.

Miljögifter hotar Viktoriasjön
En av Afrikas största sjöar hotas av miljögifter och övergödning. Länderna runt sjön saknar helt miljöskyddslagar. Gifter från industrier och jordbruk rinner rakt ut i sjön och dess tillflöden En följd av miljöförstöringen pga de bekämpningsmedel mm som ett miljontals bönder använder runt sjön och de orenade avloppen, är att tilapiafisken nu är sällsynt. Denna fisk har varit miljontals människors föda. I stället har nilabborren ökat. Den kan överleva på en lägre syrehalt! Fisken har inplanterats. I nilabborren har forskarna funnit nio olika organiska klorföreningar som antas komma från insektsbekämpningsmedel som DDT, endrin och dialdrin. Medel som är totalförbjudna i väst.  Dessa medel har använts i stor skala i ett halvt sekel inom Afrikas jordbruk och för att bekämpa malariamyggan.
Forskarna har också funnit arsenik, tenn, koppar, zink, kvicksilver och kadmium i tilapiafiskens lever och njurar samt i fåglar kring Viktoriasjön. Kvicksilvret kan tyda på att kvicksilverbetat utsäde fortfarande används, men även att det kommer från guldgrävarläger i Viktoriasjöns avrinningsområde i samband med avskiljning av guld från guldsand.

Dumpning i Viktoriasjön
I Kisumu, hamnstad vid östra stranden av Viktoriasjön och Kenyas tredje största stad, sanktionerade man dumpning av en tank med närmare ett ton miljöfarligt avfall i sjön. Efter dumpningen dog fiskar, grodor, fåglar, ormar och till och med hundar och antiloper. Människorna insjuknade. Samtidigt hävdade ordförande i Kisumu stadskommission, som tidigare var landets miljö- och turistminister, att skadorna var minimala och situationen under kontroll. En talesman för regeringen har också sagt att landet inte kommer att förbjuda DDT inom överskådlig framtid. Motiveringen är att detta medel bryts ner snabbare i ett tropiskt land än i ett tempererat och att andra medel är farligare.
Jag anser att det är viktigt att ta med detta som bakgrund till mina frågor: Hur ser det svenska miljöbiståndet ut? Vad tjänar det för syfte? Under vilka villkor arbetar SIDA:s personal? Vilket/a mandat har de för att utföra sitt miljöbistånd?

Te- och kaffedistrikt
Min resas huvudsakliga mål var att besöka kvinnorna runt Viktoriasjön och studera deras nätverksarbete. Jag kom till Homa Bay efter en fyrtio mil lång resa från Nairobi via Rift Valley, en fantastisk dalgång med utslocknande vulkaner, vild men också bördig. Monokulturellt jordbruk mötte oss i te- och kaffedistrikten nära Kericho.  Ljusgröna tefält syntes så långt ögat räckte. Små vita prickar rörde sig i fälten. Det var tearbetarna som plockade de för dagen mogna bladen. Långa raka stigar bildade rutmönster i fälten och i utkanten låg husen, barackerna, tätt samma i rad efter rad.

Kvinnoprojekt vid Homa Bay
I Homa Bay mötte jag lugnet på landet, men också en livlig marknad. Varje morgon landade kvinnorna fisk från öarna. I små överfyllda segelbåtar forslades den till fastlandet, fisken som deras män fångat under natten. På marknaden ljuder musiken hög och skrällig och allehanda föremål och grödor försäljes vardag som helgdag. Matátun, den lokala bussen, står färdig för avfärd, överlastad med korgar, stolar och säckar på taket. Den går när alla platser är upptagna.

Hälsoprojekt ute på fältet
Jag följer med en dag till en by 20 km bort. Där besöker jag en av de ledande kvinnorna i South Nyanzas Future in Our Hands. Denna kvinna, Cecilia, har varit med redan från starten av undervisningen ute i byarna om trädplantering, från frö till planta och skörd. Cecilia är en initiativrik, humoristisk sjuksköterska och jobba med hälsoprojekt ute på fältet. Kvinnorna lär sig hur man sköter hygienen för spädbarn, hjälp till självhjälp vid enklare åkommor, hosta, kräkningar, diarréer mm. Hon undervisar om matlagning och näringslära. Ja, i detta ingår också att visa hur man skall använda bränslet effektivast vid matlagning, speciella energisnåla spisar byggs. Kenya har en av världens högsta nativitet och i detta distrikt är den högre än i övriga delen av landet. Familjeplanering och AIDS är naturligtvis viktiga teman vid dessa besök. Undervisningen sker i grupp, men oftast enskilt i varje hushåll. Man kan säga att hennes arbete sanktionerats av sjukhusledningen i Homa Bay. Hon bygger upp kvinnornas självtillit och kombinerar sitt jobb som sjuksköterska med alla andra projekt.

Bylivet
Medan jag väntar på maten, som grannarna tillsammans med Cecilia tillagar efter att jag anlänt, passar jag på att se mig omkring och tala med barnen och ungdomarna. De är öppna, glada och nyfikna. De berättar om skolan och om alla prov, (engelsk kvarleva), om vad de vill göra när de avslutat skolan.  En sjuttonåring vill gå i mammans fotspår och satsa på trädplanteringar och bygga upp landet utifrån hennes värderingar. Han vill gärna gå på högskola. Hans syster har genom harambe (insamling av pengar) kunnat åka till USA och studera medicin. Hon har dessförinnan fött ett barn, som idag är sex år, och det troliga är att läraren är far till barnet. Intet ovanligt! Läraren anser sig ha rätt till sina elever, kvinnliga så klart. Om inte så blir betygen därefter.

Vattentankar
I denna by, Rongo, räcker inte vattnet till så här års i den lilla familjebrunnen utan Cecilia måste gå någon kilometer för att hämta hem vatten och fylla tunnan i vardagsrummet. Konstigt nog finns det CocaCola till hands och andra Pepsidrycker! I många byar har man kommit igång med att bygga vattentankar av tegelsten, som både är mera hygieniska och håller temperaturen bättre än t ex plåttunnor. Det är kvinnorna som bygger och de tar till vara vattnet från stuprännan. Vattentankarna är mycket ändamålsenliga. Kvinnorna är mycket nöjda med resultatet. Det är Framtiden i våra händer som står bakom projektet och de har en volontär som ombesörjer allt. Denna volontär skall precis sluta och en lokal förmåga som varit med en längre tid tar över. Helt i sin ordning. Hittills har de lyckats bygga ett trettiotal vattentankar i byarna runt Homa Bay. Idén är att varje by får en tank, em prototyp, som de andra i byn kan ta efter.

Mannens roll
Hos Cecilia finns alla åldrar, barnbarn, skolbarn och svärson. Hon har själv åtta barn. Fadern är ”utlokaliserad” eftersom han funnit sig en ny fru i staden. Cecilia som vill skiljas kan knappast genomföra det. Det är jobbigare att gå igenom alla formaliteter än att låta allt bero. En gång när hon inbjudits till Sverige, var hon tvungen att skaffa ett nytt pass, men först krävde myndigheterna ett brev, ett intyg från hennes man. Det är klart att hon kände vanmakt och vrede. Varför skulle han vara överhuvud? Han som inte tagit ansvar för familjen och henne på flera år. Hon fann sig och lyckades ordna passet utan hans samtycke. Samhället är helt byggt på mannens värde, men kvinnorna står för urkraften.

Kvinnocentret
Kvinnorna i byarna har bevisat sin styrka genom att bygga ett härbärge. Där skall de kunna bo under kurstillfällen. Det lämpar  sig nämligen inte att bo på hotell för gifta kvinnor. Tyvärr, har detta kvinnocenter stannat i växten pga förhoppningsvis missriktad välmening från svenskt håll. Det är samverkansprojekt mellan en frivilligorganisation och SIDA.
Centret ligger vackert på en sluttning med utsikt över Viktoriasjön. Kvinnorna startade med att dra upp vatten via en pump och i de provisoriska plåtbyggnaderna bodde man under byggets gång. Män bodde i en sektion och kvinnorna i en annan. Allt förlöpte väl så länge en svensk volontär deltog. Samarbetet var gott och kvinnor kom från alla byar och roterade mellan sina projekt - trädplanteringar, vattentankar och centret. De slog sitt eget tegel och försåg arbetarna med mat.

Svenskar stoppar centret
Allt fungerade tydligen inte hundraprocentigt bra efter svenska mått mätt, speciellt inte den ekonomiska redovisningen, bokföringen. Det visade sig att inget oegentligt skett, men mathållningen blev dyrare än väntat och ett visst svinn av byggmaterial hade skett. När de svenska ”arbetsgivande gästerna” kom på besök under en treveckorsperiod, anklagade de kvinnorna för än det ena och än det andra. De tog nyckeln till centrets grind ifrån dem (och överlämnade den till en annan volontär, som arbetade med vattentankarna), samt krävde en ny lokal styrelse.  De avrådde kvinnorna från att samla in pengar, ha en harambe, för att fortsätta bygget. Harambe som är ett typiskt beprövat sätt att lösa ekonomiska problem på. Mycket sårande och förödmjukande för kvinnorna. De avrådde från att bjuda på mat när gäster kom på besök ute i byarna. Tala om missriktad omtanke om de fattiga och sårande för deras gästfrihet! Förklaring: Kulturkrock!? Oförstånd?

Åtgärder
De kenyanska kvinnorna var emellertid inte nedslagna, men mycket konfunderade över de svenska kvinnornas beteende. Kvinnor från den gamla och nya styrelsen, från sju byar, samlades en dag under min vistelse i Homa Bay och gav sina synpunkter på det fortsatta arbetet. De ville presentera en budget, anställa yrkeskunnigt folk, så att bygget snabbt blev färdigt. De skulle rotera mellan sina projekt som tidigare och några skulle assistera vid bygget. Sedan skulle kvinnorna avsluta bygget, måla, inreda, pynta, plantera mm. Kvinnocentret kommer att bestå av en liten butik förutom lärosal, matsal, sovsalar, toaletter och badrum, ett demonstrationskök och förråd och ev. en amfiteater. Det är tragiskt att bygget står halvfärdigt, samtidigt som SIDA avsatt 800 000 kr som ännu inte utnyttjats. Centret skulle betyda så oerhört mycket för deras självkänsla och de är ivriga att utvidga projektet att gälla alla kvinnor vid Viktoriasjön; Kenya, Tanzania och Uganda. En slags kursgård för kort- och långtidsutbildningar. I Tanzania har nyligen ett kvinnoprojekt påbörjats med passande teknik för kvinnor. Vad kvinnorna behöver är en vängrupp i Sverige som hjälper dem med det fortsatta arbetet och den är nu på gång. Allt ser att lösa sig. Arkitekten, som är svensk, kommer sannolikt att åka ner och hjälpa till vid nystarten och en volontär skall åka ner när allt byggmaterial finns på plats och budgeten presenterats och godkänts.
En snabb muntlig rapport lämnades till berörd personal på ambassaden om Kvinnocentret i Homa Bay. De konstaterade att det tyvärr är allt för vanligt att några kommer från ”Norden” och saboterar påbörjade  projekt som är anpassade till den inhemska befolkningen. Man kan alltid spekulera i varför det går snett, men kanske är missuppfattning och okunnighet om de sociala mönster som råder här nere, förklaring nog.

Resan - ett äventyr
Eftersom jag är mycket intresserad av resande, fick jag mitt lystmäte tillfredsställt, då jag från Homa Bay tog båt över Viktoriasjön till Kisumu och där reste med tåg till Nairobi. Efter en övernattning i Nairobi åkte jag en snabbtur med tåg t o r  till Mombasa.
Båtresan var märklig. Trots att jag beställt andra klass (av tre klasser) fick jag den stora äran att få äntra bryggan och sitta utomhus på övre däck. Här satt jag bland tvätt och packlårar. En kock kom upp och rensade och soltorkade fisk. Två poliser vaktade. Det hade åtminstone var sin stol att sitta på. Vid teatime fick jag gå in och sätta mig i förstaklasskupén. Trasig korkmatta, urgröpt golv och röd galonklädsel på bänkarna samt president Moi på väggen, kännetecknade denna lyx. Resan tog fem timmar med ångbåt och den var en upplevelse. De vackert målade fiskebåtarna med sina sneda stödsegel, byarna med sina runda hus i klungor längs bergssluttningarna och den storslagna naturen med solen som värmde och vinden som svalkade, fulländade resan.
I Kisumu mötte vi storstaden och musiken, men besöket var kort. Biljett till andra klass fanns och förutom den förlamande värmen i kupén, var komforten alldeles tillräcklig. Fyra galonbäddar, en tvättho i mitten och en fläkt i taket som väsnades som sju svåra år, var hemmet för denna natt. Med stor nyfikenhet och spänning på topp följde jag med det tuffande tåget förbi stadens stinkande sopstation ut till de öppna vidderna. Vidunderligt vackra höga fjäll och byar omgivna av fält avtecknade sig i månljustes sken. Tåget stannar och står i en timme. En urspårning, hör till vanligheterna, så och denna gång, men under tiden hinner jag äta middag utan krängningar och koldoft. Kyparna rusar runt och under primitiva förhållanden klarar de tre eller fyra matlag under denna kväll, allt under överinseende av Moi, som spanar ut över salongen från sin tavla. Många indier åker med tåget och jag vet genom historien att indierna, är de som byggt järnvägen och därefter stannat i Kenya. De är ofta framstående affärsmän idag.

Gatubarn
Det som slår en idag i Nairobi är våldet och de många barnen som är övergivna. Det finns gatubarn i tioårsåldern som bär sina yngre syskon på ryggen. De sista åren har inslaget av gatubarn ökat drastiskt. Efter mörkrets inbrott är det inte lämpligt att röra sig ute överhuvudtaget, för överfallen är många och råa. Även inom familjerna sker grova övergrepp. En speciell butik finns i Undugo för att ge stöd åt gatubarnen. Allt överskott från typiska kenyanska handarbeten, sniderier, skulpturer, stort som smått, går till gatubarnen. Detta är ett social projekt och ungdomarna arbetar med försäljningen. I närheten besöker jag ännu ett slumområde. Det är äldre och mycket välorganiserat. Här finns en textilfabrik, Maridadi, som betyder dekorativ, vilken fungerar som ett socialt projekt.  Kvinnorna slipper prostituera sig. De blir i stället utbildade och anställda på denna fabrik. De handtrycker textilier och syr upp en del kläder och annat, så en butik finns inrymt i ett hörn. Från butiksfönstret ser jag liv och rörelse längs med bygatan. Det är återanvändning på hög nivå. Oljefat blir till spisar, stekpannor, slevar, ja, allt. Här är ett öronbedövande oväsen, men pulsen i hammarslagen ger en skön känsla. Vilken industri. Detta kallar jag självtillit och återvinning!

RSCU och markvård
Min kontakt på SIDA har varit Paul Rimmerfors. Han arbetar med Regional Soil Conservation Union, RSCU, ett program som sträcker sig från Zimbabwe till Egypten, och däremellan Tanzania, Kenya och Uganda. Den sista dagen fick jag följa med Paul till några av de odlingar som deras program resulterat i. Dessa låg norr om Nairobi. Här samodlar man i de typiska  smala remsorna utför bergets brant. Kvinnorna utför oftast det tyngsta arbetet. Mellan de olika avsatserna planteras gräs eller träd för att binda jorden.
Paul Rimmerfors arbetar med information inom RSCU på SIDA. Han har bl a tagit fram en serietidning/bok som visar hur man skall odla, kompostera mm. Ett annat ännu större informationsmaterial är på gång. Dessa båda är mycket illustrativa med kenyaner som huvudaktörer, pedagogiska och anpassade så att jordbrukarna känner igen sig.
RSCU utbildar främst tjänstemän på olika myndigheter i de fen länderna, t ex jordbruksministerierna, och dessa fortplantar sedan kunskapen till de sina i varje land.

Tack
Jag vill rikta ett särskilt tack till Paul Rimmerfors på SIDA. Genom hans insatser upplevde jag en mycket varierande och händelserik resa i Kenya. Ett tack till ambassaden. Besöket med klimatdelegationen hos ambassadör Revelius var mycket trevligt, innehållsrikt och viktigt för mig som miljöpartist. Där träffade jag också Bo Kjellén, som har en nyckelroll i den annalkande konferensen i Rio de Janeiro. Hans uppriktiga kamp för miljön och entusiasm, omfattas också av min hyllning.
 Sist men inte minst tackar jag riksdagen för att jag fick medel till denna resa, som jag dokumenterat både skriftligt och på film.