Utdrag ur 2 PM från University of Wollongong, Australia.

Östtimor - Timor Timur - TimTim

Terrorn känns in på bara skinnet

Jag känner mig fruktansvärt illa till mods, lamslagen. Känslan av ockupation är påtaglig. Militärer och övervakare syns överallt. Jag känner mig iakttagen. Det är första dagen i Östtimor, den del av världen som varit ockuperat av Indonesien i 21 år.

Jag har tagit mig in i Östtimor som turist. Politiker och journalister från omvärlden är inte välkomna. Några politiker har försökt att åka dit officiellt men nekats. Några har lyckats ta sig in men blivit upptäckta och utkastade. Jag anländer med viss spänning till flygplasten i Dili, Östtimors huvudstad. Genast dyker en polis upp och kräver mitt pass innan jag ens hunnit fram till bandet för att hämta mitt bagage. Fast jag reser inrikes, kräver han mig på passet. Varför? Jag har varit på Bali i fem dagar och ingen har ifrågasatt min närvaro i Indonesiens "turistparadis".

De vill sätta en man på mig för att följa med in till centrum och ta reda på vilket hotell, jag skall bo på, men jag lyckas få kontakt med en annan på flygplasten som erbjuder mig skjuts.

Några dagar senare hälsar en vilt främmande man på mig, när jag rundar kvarteret där jag bor, en halv mil utanför centrum, och han tilltalar mig med mitt namn. Immigrationsbyrån, säger han, när jag tittar förvånat på honom. Det är inte bara inbillning att jag är iakttagen. De vet exakt vilka mått och steg jag tar. Militärläger och regeringsbyggnader dominerar stadsbilden och alldeles i närheten där jag bor finns en militärbas. Varje morgon marscherar soldaterna taktfast förbi på gatan, ihärdigt skrikande sitt befäls namn. Vid femtiden en morgon ser jag hur en polis stoppar en cyklist och rotar igenom hans packning. Ingen kan röra sig utan id-kort. Checkpoints ligger som radband längs vägarna.

Under de fem dagar jag är där samtalar jag med olika representanter för kyrkan, röda korset, MR-rörelsen (mänsliga rättigheter) och gerillan. Alla, inklusive biskop Belo själv, bekräftar att spänningen ökat den senaste månaden.

Fredspriset spiller blod

Att fredspriset skulle innebära en upptrappning av våldet, trodde väl ingen, men så är fallet. Efter biskops Belos hemkomst den 24 december, har dominansen av soldater märkbart ökat. Mycket sent en kväll, ser jag hur lastbil efter lastbil lastade med soldater drar iväg ut på landet. Nästan samtidigt patrullerar en skara svartklädda ungdomar utrustade med påkar in mot centrum. Det är niñas, tusen unga, organiserade ungefär som en gång Hitlerjugend. Vår värd drar snabbt igen dörrarna. Dessa ynglingar är tränade av militären. De provocerar fram bråk, bryter sig in och misshandlar folk. Den natten dör minst en människa i Dili. Samtidigt försvinner människor oförklarligt från ställen runt om på ön. Varje dag inrapporteras 9-10 sådana fall. En del kan finnas hos gerillan, men de skickas snabbt tillbaka, när läget lugnat ner sig, för det är inget lyxliv att leva i djungeln på otjänligt vatten och utsättas för malaria.

Några av de saknade är:

* Arcanjo Maia, chef för en credit union i Ermera-distriktet försvann den 31 december -96. Familjen vet att han tog bussen in till Dili och det sista någon såg av honom var att ABRI (hemliga polisen) tog honom i närheten av busstationen i Dili.

* Antonio Marcal, 22 år, blev skjuten i utkanten av Dili natten mellan fredag och lördag 10-11 januari -97. Ingen vet om han överlevt. Han skall ha förts till militärsjukhuset, men familjen får inte besöka honom.

* Baltasar SH Belo, José Maria geronimo, Joâo Budiono C Moaraes, gregorio Sequira Bento, Luis Afonso, Abel Fernandes, Armando C Soares, Bobby Xavier - sammanlagt 15-16 ungdomar har arresterats i samband med Bishop Belos hemkomst den 24 dec -96, då tumult uppstod pga att hemliga polisen provokativt blandat sig bland folket.

* Fyra-fem personer arresterades i Ermera under de fem dagar jag var i Östtimor.

Tortyr är vanligt förekommande. Ingen vet om de kommer tillbaks levande eller döda.

Militärdiktatur

Med denna inledning vill jag skapa en bild av hur läget är i Östtimor idag. När jag vid hemkomsten slår uppp en artikel i SvD om att Sverige bör bevilja följdleveranser till Indonesien, upplever jag att jag bara hamnat i en ny mardröm. Har nyheterna om det spända läget i Östtimor gått Sverige helt förbi?

Indonesien är en militärdiktatur, styrd av familjen Suharto och militären. Indonesien har ockuperat Östtimor och befinner sig formellt i en konflikt sedan 1975. Hot och förtryck har ökat de senaste åren. Massakrar, människor som spårlöst försvinner, våldtas, torteras och mordförsök mot årets nobelpristagare av fredspriset, Bishop Belo, är några ingredisenser av terrorn.

Inte minst av moraliska skäl, men också enligt svensk lagstiftning, kan följdleveranserna av kanoner till Indonesien aldrig motiveras. Den svenska lagstiftningen har skärpts, men inte praxisen, eftersom Sverige godkänt följdlevererans av kanoner till denna stat. Min tidigare ställda fråga till statråd i Sverige är verkligen berättigad: - Hur länge skall följdleveranser få fortgå trots att Indonesien bryter mot de mänskliga rättigheterna, fängslar och utsätter oliktänkande för brutalitet? I 10, 20 eller 30 år? Det är min bestämda uppfattning att all eventuell leverans av kanoner omedelbart måste avbrytas!

Ingen yttrandefrihet

Det framkom att visserligen har Indonesien satsat på ett utbildningsprogram enligt modell från högkvarteret i Jakarta, men det hjälper inte med ett indonesiskt utbildnings- och infrastrukturprogram, så länge folket i Östtimor inte har någon yttrandefrihet! (We are the voiceless people.) Deras största hopp står därför till Bishop Belo, som fått en röst i världen.

Folkmordet (ca 200 000 dödade) på östimoreserna under Indonesiens förtryck, innebär dessutom att det är en sned fördelning av befolkningen, som till hälften består av barn och unga. Analfabetismen är idag ca 50% (uppgifter 40-60%). Östtimoreserna har inte heller tillgång till sjukvård som dem på Java eller Bali. Däremot får militären och andra höjdare vård på speciella militärsjukhus. Till dessa sjukhus kommer, av vanligt folk, enbart den som hemliga polisen skjutit, så att de kan hålla uppsikt över offret. Orättvisorna är stora och missnöjet gror under ytan.

Det finns givetvis ljuspunkter i Östtimor. Det är de organisationer som arbetar med att bygga upp självtilliten hos folket, införa bättre metoder att odla ris, satsa på vattenprojekt, ordna lån via credit unions, bygga ut skolväsendet mm. ETADEP (East Timor Association för Development Program) och Internationella Röda Korset är sådana goda exempel. Ett annat är yrkesskolan i Laga som stöds av svenska Caritas.

Fredspriset måste resultera i en lösning

Efter att ha talat med olika personer och instanser i det östtimoresiska samhället samt på Bali och Java, kan jag konstatera att hoppet för dem står till världsamfundet. De förväntar sig resultat efter att ha fått uppmärksamheten riktad mot sig i och med fredsprsiet. Konkret framfördes en önskan om att snarast inrätta en underkommission till FN för mänskliga rättigheter i Dili. De är besvikna på att handel går före mänskliga rättigheter. Mest besvikna är de på stormakterna Australien och USA.

T ex pågår en rättegång i Australien, som har börjat med att en av de 130 östtimoresiska flyktingarna. Om utslaget blir att Australien inte har "skyldighet" att skydda honom, kommer han att avvisas till Portugal. Detta blir prejudicerande, vilket automatiskt gör att alla 130 flyktingar och kommande flyktingar, som försöker ta sig till Australien direkt skickas till Portugal. Australien vill undvika konflikter med Indonesien, eftersom Indonesien är och kommer att bli en ännu större handelspartner. Men det är inte nog med det - dessutom tränar Australien indonesisk soldater.

Detsamma gäller USA, som talar väl om Östtimors rätt till självbestämmande, men samtidigt fortsätter sälja vapen till förtryckarna. Under mina samtal med MR-rörelsen framkom det att de var oroliga för att FN och USA tänkte ligga lågt i frågan. Samtidigt som jag var i Östtimor fanns nämligen en delegation från USA och deras upplysningar om östtimorfrågans läge, hade grusat förhoppningarna för ett aktivt agerande på denna FN-nivå.

Behovet av ständig närvaro av FN, t ex en underkommitté för mänskliga rättigheter och utökning av Röda Korspersonalen är nödvändig. Idag finns enbart tre tjänstemän på Röda Korsets kontor - det enda internationella ögat. De utgör oftast en garanti för de arresterade, men det är inte alltid att de får in alla namn på dem som försvinner. Dessutom behövs stöd och bistånd till NGO:s, katolska kyrkan och till samverkansprojekt.

Hopppet står till världsamfundet

Östtimoreserna sätter sin tilltro till Norge och Sverige och att dessa länder tillsammans med Portugal och Irland går i bräschen för en folkomröstning om Östtimors självbestämmande, vilket FN tidigare har utlovat. Fredsplanen, som José Ramos Horta lagt fram, måste snarast börja förverkligas, vilket innebär att ockupationsmakten först skall dra tillbaka sina trupper, därefter ska landet ha en regional styrelse och genomföra en folkomröstning om självbestämmande.

Sverige har nu chansen att agera inom FN och i EU. Med Portugal och Sverige i FN:s säkerhetsråd, så borde det finnas en garanti för att frågan kan lyftas, så att världen får se en slutlig lösning på frågan.
Det är östtimoresernas förhoppning att under detta år, innan glansen från fredspriset förklingat, lyckas uppnå ett positivt resultat. Det är ofattbart att FN inte agerat kraftfullare under dessa 21 år som Östtimor varit ockuperat. Hyckleriet med att tala om mänskliga rättigheter i strålkastarljusets sken och därefter godkänna export av kanoner, när mörkret faller på, håller inte. Människorna i Östtimor lider fysiskt och psykiskt av den terror som råder i landet.

Jakarta

Jag har lagt in Jakarta i min resrutt för att om möjligt kunna besöka de politiska fångarna Muchtar Pakpahan och Xanana Gusmão, befrielserörelsens ledare, på Cipinanfängelset i Jakarta. Jag har följt rättegången mot Pakpahan, Indonesiens Lech Walesa, i tidningen. De har svårt att hitta någon anklagelse mot honom, men han är arresterad pga att han skulle ha uttalat sig mot Suharto. Han blev fängslad vid kravallerna den 27 juli förra sommaren, då man definitivt tystade politikern Megawati och tog ca 120 oppositionella till fånga. Motivet för hans fängslande har ändrats ett antal gånger, mao är det ohållbart.

Vid mitt besök i Jakarta hinner jag träffa den svenska ambassadören och vicekonsuln. Förutom att jag lämnar en rapport om läget i Östtimor, så hjälper de mig att få kontakt med NGO:s (non government organisation) som INFID, som arbetar med utveckling av Indonesien, och MANI, som kämpar mot kärnkraftsbygget, samt en kvinnlig representant från miljödepartementet. Jag får insyn i miljöarbetet, som pågår och att handlingarna angående kärnkraftsbygget, sannolikt inte kommer att passera miljödepartementet, eftersom man där skulle stoppa projektet. Ordförande i Indonesiens människorättskommission ger en god bakgrund till läget i Indonesien och mina iakttagelser bekräftas ännu en gång.

Jag är glad att de elva närvarande EU-länderna turas om att besöka de rättegångar som bedrivs mot politiska fångar på måndagar och torsdagar i Jakarta, men det räcker inte.

Det behövs en ständig närvaro av en MR-kommission i FN:s regi i Östtimor. Det framkommer också av de samtal jag har med östtimoreser boende på Java och indonesier, som arbetar för Indonesiens demokratisering.

Jag tar också telefonkontakt med Läkare utan gränser, som nyligen etablerat sig i Indonesien. De uttryckte önskemål om att få en filial i Östtimor och Timor, där behovet av sjukvård för de fattiga är mycket stort. Ett program mot aids och hjälp till prostituerade har hög prioritet.

Agenda 21 och Indonesien

Jag får en rapport om Agenda 21 av miljödepartementets representant. Mycket i häftet handlar om högtravande mål. Mitt allmänna intryck är att man i denna skrift sätter höga mål, som man helt klart inte kan leva upp till enligt ovanstående iakttagelser. Man sätter alltså upp mål och stiftar lagar, som man sedan generöst beviljar undantag från. Visserligen erkänner man att jordbruket minskat med 5% på 10 år och att tillväxten hotar naturresurserna, men förtrycket mot dem som jobbar för slavlöner under vidriga former beskrivs inte.

Medelinkomsten i Indonesien har ökat från 50 US$ (ca 350 kr) 1967 till 884 US$ 1994, sägs det. (Det verkar inte stämma. Idag bönderna ca 330 kr i månaden. Existensminimum har beräknats till ca 1000 kr. Muchtar Pakpahan har krävt en lön på 2 500 kr för bönderna).

Fattigdomen har minskat från 60 % till 15 % av folkmängden. (Befolkningen på Östtimor är mycket fattig. Centrum-periferi gäller där liksom i Acehprovinsen och Västpapua. De inflyttade kinserna, sulaweserna, balineserna och javaneserna är rika.)

Livslängden har ökat med 20 år, säger rapporten. (Det stämmer inte i Östtimor, eftersom folkmordet gjort att det mest är unga kvar.)

Analfabetismen har minskats med 2/3. (Gäller inte heller Östtimor.)

Man har mycket problem med landfrågor pga av oklar lagstiftning och dåliga kartor. (Det stämmer! )

Lämnar Indonesien med sorg i sinnet

Jag lämnar Indonesien i högspänt tillstånd och med sorg i sinnet. Inte en sekund har jag slappnat av. Det finns för mycket under ytan, som väntar på att explodera. Jag vet att ungdomen inte längre tolererar förtrycket. De har organiserat sig både över land- och religionsgränser. De utgör hoppet för framtiden. Den 27 maj 1997 är det val i Indonesien. Vad kommer att hända? Hur ska det genomföras? Vilka får ställa upp? Hur många år kommer det at ta innan förtryck förbyts i demokrati? Kommer Östtimor att få sin rättmätiga folkomröstning om självbestämmande och kommer José Ramos Hortas fredsplan att förverkligas?

Källor:

Reclaiming resources: The Political Economy of Environment in Southeast Asia.

Bali, Jakartas colony: The Domination of Jakarta-based conglomerates in the tourism indusry in Bali and their Adverse socuíal and Ecological Impact, University of Wollongong, Australia.

Indonesian Country Report on Implementation of Agenda 21 1995, The State Ministry of Environment Republic of Indonesia.

ETADEP, Ema maTa Dalan ba Progressu, East Timor Association för Development Program