GRATTIS MINA KÄRA VÄNNER FAMILJEN KURBANOV/A!

Jag sitter i Guatemala och läser Tidningen Ångermanland och jublar! Vi lyckades! Vi gav oss inte!

Vi lyckades övertyga UN att det var förenat med livsfara att sända hem Shahida.

Vi var många som skrev och ringde och det hjälpte. Efter att ha läst fortroendeläkarens utkast var jag rädd och ledsen. Hur kunde han formulera den sista meningen att pga Shahidas passiva tillstånd, så var hon inte i stånd att begå självmord och därför kunde hon skickas iväg? Beslutet kunde verkställas, enligt honom!! Jag var bestört och ringde handläggaren på UN och berättade att jag varit närvarande under läkarens intervju i tre timmar och att jag tyckte att det fattades en del väsentliga uppgifter, som förklarade att hennes liv var hotat.
Handläggaren bad mig då skriva ner mina uppgifter, vilket jag gjorde. Det var bråttom, sa hon.
Jag har sedan sett hur Toran och Aisha har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Vi har pratat med varandra på telefon. Jag har suttit hemma hos dem och försökt hålla modet uppe. Det har blivit många omfamningar. Jag är så lycklig! Nu kan barnen slappna av och gå i skolan. Läkar/specialisthjälp kan sättas in på allvar för Shahida. Hon lider ju enormt. Varför har hon annars 140 i puls! Jag gråter av glädje!
Sitter långt bort, men är andå så nära!
Lycka till! Framtiden är här!
Er vän för alltid!
Eva