Apatiska barn
Tack för svaret, men det gör mig djupt bedrövad, eftersom jag inte ser några verktyg som kan
användas för att hindra avvisning av svårt sjuka barn. Jag ställde denna interpellation till
Jan Sjödin pga dess dignitet. Vi som sjukvårdspolitiker har ett ansvar för barnens bästa. Frågan
är vilka medel vi kan sätta in.
Jag har tagit upp dessa frågor för att jag är upprörd över behandlingen av våra apatiska flyktingbarn.
Vem tar ansvar för dem och deras liv vid en avvisning? Läkarna? Socialstyrelsen? Migrationsverket?
Det har förts en diskussion om huruvida de här barnen är sjuka på riktigt eller om de simulerar
sitt tillstånd. För mig som har träffat dem, är det helt befängt. Ett barn som varken reagerar
på kyla eller värme, eller att man rör eller talar med henne, och ahr legat så i flera månader
eller ett år, simulerar inte.
Skulle ett friskt barn acceptera att man kör ner en slang i halsen för sondmatning?
Skulle ett friskt barn kunna ligga ner dag efter dag, månad efter månad tills de får liggsår?
Skulle ett friskt barn av strategiska skäl välja bort livet?
De här barnen har upplevt traumatiska händelser. De är så rädda att åter få uppleva vad de
tidigare upplevt att de hellre zoomar ut från livet. Trots att de ligger som i koma är de stressade,
vilket kan bevisas genom att mäta pulsen. Ett apatiskt barn har mycket hög puls - som om hon/han
har ansträngt sig kolossalt, sprungit ett 100-meterslopp. 120 istället för 60-70 i puls. Det
utmärker dessa barn.
När barnen ser sina föräldrar "slockna" i det "nya Landet" och de själva känner en så stor
rädsla för avvisning, så är all medicinsk behandling värdelös, säger en enkät som besvarats
av 28 utav sammanlagt 32 kliniker i Sverige. Det enda som hjälper är att få hotet avvärjt,
m a o asyl, och sedan börja en medicinsk vård - somatisk såväl som psykiatrisk.
I enkäten om Barn som gett upp, står det:
- Oavsett vilka eventuella trauman dessa ungdomar varit utsatta för, är den allt överskuggande
oron asyltillståndet och det är inte möjligt att bearbeta trauman förrän asylfrågan är löst
(Karolinska)
Personalen säger att de utgör en bricka i ett politiskt spel-
-Man upplever att fundamentala förutsättningar för behandling saknas eftersom asylproblematiken
helt dominerar situationen.
- Vi försöker balansera mellan empati och realistisk syn och viss förståelse för hur
Migrationsverket och Utlänningsnämnden tänker (det är dock det svåraste då deras beslut mer
verkar styras av dagsform eller tärning). Det tär att se deras /familjernas förtvivlan och
att inte kunna hjälpa- man kan lindra lite - men känner maktlöshet och DELAktighet i barnmisshandel…Vi
vet inte hur man ska komma ur detta (Borås).
Jag slog upp empati på nätet.
Empati betyder medkänsla eller inlevelse, det betecknar i allmänhet en förmåga att föreställa
sig själv i en annan människas eller annan levande varelses situation. …
Ursäkta, men den förmågan verkar många i myndighetsposition ha förlorat och vårdpersonalen
känner sig totalt övergiven!
I FNs barnkonvention står det: Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att
främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpassning av ett barn som utsatts
för någon form av vanvård, utnyttjande eller övergrepp; tortyr eller någon annan form av grym,
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning; eller väpnade konflikter. Sådan
rehabilitering och sådan återanpassning skall äga rum i en miljö som befrämjar barnets hälsa,
självrespekt och värdighet.
I avvisningsbeslut kan man dock läsa att barnet torde få liknande vård i sitt hemland… torde
få … en hypotes. Vad är sanningen?
Migrationsminister Barbro Holmberg skriver: Vi möter alla dagligen människor som är födda i
ett annat land. En del är asylsökande…….vår uppgift är att ta emot dem så bra som möjligt.
Är det det hon menar när hon och utlänningsnämnden verkar skicka ut dessa barn med automatik?
Speciellt de som kommer från forna Sovjet? 2 av 3 avvisas.
Att dessa barn lider svårt och är i potentiell livsfara, vittnar läkare om. Ändå står det i
IP-svaret att läkare inte kan hindra avvisning.
Läkare ska inte vara utredare åt Migrationsverket.
Chefsöverläkaren skall bedöma om transport är möjlig och på vilka villkor samt se till att
vårdkontinuitet kan upprättas med vårdenhet i det land till vilket patienten avvisas. Läkaren
ska hos Socialstyrelsen begära att vården på så sätt "överflyttas" till annat land och att
LPT-vården i Sverige därmed avbryts
Detta förfaringssätt torde vara väl förenligt med läkaretiska regler.
Barnets sjukdomstillstånd utgör humanitärt skäl för permanent uppehållstillstånd i en del fall,
men i andra beaktas det inte. Det beror helt enkelt på var man bor i Sverige!!!
Det finns inga krav på läkarbedömning inför avvisning av asylsökande patienter som fått avslag
och som inte vårdas enligt LPT. Myndigheten (Migrationsverket, Utlänningsnämnden eller polismyndigheten)
är inte skyldig att begära en medicinsk bedömning av möjligheten att genomföra transport av
den sjuke, men myndigheten kan påkalla en läkarbedömning om man finner detta önskvärt i det
enskilda fallet.
Myndigheten har inget ansvar för att vårdkontinuitet upprättas för en avvisad patient och är
heller inte ålagd att följa upp vad som händer efter avvisningen. Det finns inga undersökningar
som visar hur det går för dessa barn efter utvisning
Migrationsverket har således ingen information om hur det gått för sjuka människor som utvisats.
Det går inte att avgöra om myndighetens bedömning av en avvisad familjs vädjan om skydd och
av barnets tillstånd var riktig eller om utvisningen ledde till förnyade förföljelser och övergrepp
(tortyr?) och om barnets hälsa allvarligt försämrades.
Jag menar att det här inte i första hand är en invandrarpolitisk fråga utan det är en mänsklig,
en humanitär, en etisk fråga.
Det handlar om liv eller död.
Sondmatning är en avancerad medicinteknisk åtgärd som inte är utan risker och för vilken det
alltid måste finnas en ordinerande ansvarig läkare.
Måste då inte en läkare som har behandlingsansvaret för ett barn, där pågående medicinsk behandling
inte kan eller bör avbrytas och vårdkontinuitet är medicinskt oundgänglig, ges möjlighet -
alternativt själv ta initiativet till - att göra en medicinsk bedömning inför avvisningen?
Situationen aktualiserar inte enbart myndigheternas ansvar utan blir också en genuint medicinskt
etisk fråga. Får en läkare underlåta att bedöma hur ett myndighetsbeslut kommer att påverka
hans patient, oavsett om myndighetens beslut äger företräde eller om myndigheten begärt en
bedömning eller ej?
Personal inom vården mår uruselt - för att inte tala om personalen inom socialtjänsten - som
fått överta ansvaret utan kunskap eller kompetens hur man vårdar apatiska barn, barn med tynande
livsvilja, med generell uppgivenhetssyndrom eller depressiv devitalisering.
I enkäten Barn som gett upp säger man: Personalen upplever att man har försatt psykiatrin i
en gisslanposition. (sid 4)
Det är farligt när läkare står utan möjlighet att kunna stoppa avvisning utan tvingas följa
påbud där politik går före medicinsk kunskap, som de själva benämner politisk medicin.
Vill vi hjälpa barn som befinner sig i nöd eller inte?
Utdrag ur avvisningsberslutet:
- Samhälleliga intressen som behovet av en reglerad invandring och att
förhindra ökade kostnader medför att beslutet att avvisa en familj med
barn måste kunna fattas, även om det i det enskilda fallet hade varit
bäst för barnet att stanna här.
Tala om cynism!
Påminner om baltutlämningen!
Göran Bodegård
med dr, överläkare, barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholms län, barnavdelningen,
Eugenia, Karolinska Universitetssjukhuset Solna
goran.bodegard@bup.sll.se har uttryckt följande:
Migrationsverket
Migrationsverket har fått ökade resurser för bedömning av minderåriga. Så finns t ex i Stockholm
en speciell grupp för samarbete med barnmedicinsk och/eller barnpsykiatrisk klinik eller annan
enhet i frågor rörande enskilda asylsökande patienter.
Initiativet är principiellt positivt, men kan leda till att myndighetens mål inte tydligt differentieras
från den medicinska målsättningen för vården av patienten. Samarbetet måste tydligt präglas
av den medicinska sekretessen och etiken. De uppgifter om bristande trovärdighet angående anamnestiska
uppgifter som Migrationsverket anför, och verkets ambition att påskynda vården inför avvisning
etc, får inte påverka den medicinska integriteten, som sätter patientens faktiska vårdbehov
i första rummet oavsett hur sjukdomstillståndet kan tänkas ha uppstått. Man finner inte sällan
att målet för vården blir att bringa patienten i transporterbart skick när utvisningsbeslut
är fattat och att den patientorienterade psykiatriska målsättningen lågprioriteras eller faller
bort.
Offentliga biträdens roll
Situationen är mycket snarlik den som aktualiserats mellan Migrationsverket och de asylsökandes
juridiska ombud. Advokatsamfundet har gjort ett vägledande uttalande om offentliga biträdens
utredningsskyldighet i asylärenden. Man förklarar att "den främsta plikten för en advokat som
förordnas som biträde i ett asylärende är att tillvarata klientens intressen och att bevaka
klientens rätt" [4]; uppgiften är alltså inte att vara utredare åt Migrationsverket.
Det är min uppfattning att ett vägledande uttalande av motsvarande art från medicinsk myndighet
i dagsläget inte är obefogat, säger Göran Bodegård.