GATS-avtalet kommer att beröra större delen av kommunernas och landstingens verksamhet och gynna de multinationella företagen

Vill vi att sjukhus och bibliotek ska säljas ut och drivas med vinst? Vill vi att internationella storföretag som t ex Vivendi ska få monopol på att distribuera vårt dricksvatten. Vill vi överlåta åt stora transnationella företag att ansvara för vår välfärd och fördelningen av grundläggande samhällelig service? Vill vi medverka till att fattiga länders möjlighet att bygga upp en välfärd omöjliggörs? Och framför allt: vill vi ha en framtid där företagen styr över de folkvalda församlingarna och där nationella lagar och regionala subventioner betraktas som handelshinder och därmed kan upphöra att gälla?

Om inte, är det hög tid att sätta sig in i GATS-avtalet. Detta avtal är ett led i det nyliberala projektet att göra allting, inklusive våra grundläggande mänskliga rättigheter, till handelsvaror och att stärka företagens makt på bekostnad av den politiska nivån. GATS-avtalet i sin nuvarande skepnad, kan komma att få långt större konsekvenser än en EMU-anslutning för hur vårt framtida samhälle ska se ut. Det syftar till en "fortlöpande liberalisering" och "ökat marknadstillträde" inom tjänstesektorn. Detta innebär att ge de transnationella företagen ett ständigt ökat marknadstillträde inom tjänstesektorn - inklusive den offentliga sektorn som lagt grunden för vår svenska välfärdsstat.

GATS-avtalet är inget klart och tydligt avtal, som ger exakt information om hur handel inom tjänstsektorn ska bedrivas. Istället kan man beskriva det som ett skelettavtal, som byggs på efter hand som förhandlingsomgångarna fortskrider. Avtalet har utformats så luddigt att inget sägs om att konsekvensen av att öppna upp en sektor eller marknad för internationell konkurrens, i praktiken inte ger någon möjlighet att återta denna. Om en regering bestämmer sig för att öppna upp t ex våra sjukhus för den internationella marknaden, har den stoppat för en framtida regering att återta sjukhusen i offentlig tjänst. En återgång till offentlig verksamhet, skulle innebära så stora ekonomiska skyldigheter gentemot de företag som befinner sig inne på den svenska sjukhusmarknaden, att det i praktiken kommer att bli omöjligt.

I avtalet finns vidare ett avsnitt som lyder: "tjänster som tillhandhålls i samband med myndighetsutövande" är undantagna från GATS. Det är denna paragraf, som vår näringsminister Leif Pagrotsky stödjer sig på, då han säger att GATS-avtalet inte berör den offentliga sektorn. Men vad näringsministern inte säger, är att nästa paragraf innebär att detta undantag bara gäller så länge den offentliga tjänsten "inte tillhandhålls på kommersiella grunder eller i konkurrens med andra". För Sveriges del, med en redan mycket stor del av tjänstesektorn privatiserad, innebär det att det i stort sett bara är militär, polis och folkbokföringstjänster som är undantagna. All övrig offentlig verksamhet kommer att hamna inom GATS-avtalets ramar.

GATS-avtalets struktur innebär alltså att det mesta av den offentliga sektorn kan inrymmas inom avtalet, samtidigt som det är så luddigt formulerat, att det i ett inledande skede kan hävdas från nyliberalt håll att det inte handlar om offentlig verksamhet eller ett permanent och oåterkalleligt marknadstillträde.

Handel med tjänster ska förvisso inte stoppas. Men det finns många skäl till att förändra stora delar av GATS-avtalet för att det ska kunna fungera ur ett demokratiskt, socialt och miljömässigt hållbart perspektiv. Dessutom bör själva syftet med avtalet förändras från, att handla om de transnationella företagens möjligheter till ökad vinst, till att handla om alla människors rätt till grundläggande nyttigheter, fattigdomsbekämpning och en hållbar utveckling.

GATS-avtalet kommer alltså att efterhand beröra större delen av kommunernas och landstingens verksamhet. Men idag vet beslutsfattare på dessa nivåer i stort sett ingenting om avtalets innebörd eller vad konsekvenserna för den verksamhet man idag ansvarar för kommer att bli, sett ur demokratiskt, socialt, fördelnings- och miljömässigt perspektiv. De som jobbar politiskt ute i kommuner och landsting utifrån ett sådant perspektiv, har ett stort ansvar att snarast lyfta frågan och föra upp den till allmän diskussion bland såväl beslutsfattare som ute bland medborgarna i samhället. Om inte det sker, kommer vi att inom mycket kort tid behöva fundera över om det är ett samhälle helt på marknadsekonomismens grund vi vill ge våra barn och barnbarn i arv och hur vår vision om det hållbara samhället får plats inom denna marknadsanarki.

Eva Goës Miljöpartiet, Härnösand