Demokratiska Republiken Östtimor utropades som självständig stat den 20

Östtimors folk fick sin självständighet den 20 maj. Kampen för självständighet, som förts alltsedan Indonesiens invasion 1975, har äntligen gett resultat. Under ockupationen miste 200 000 människor livet, motsvarande en tredjedel av den ursprungliga befolkningen. Brott mot de mänskliga rättigheterna begicks i en förfärlig omfattning. Emellertid kunde inte Indonesiens förtryck och övergrepp krossa motståndet. Gerillakampen stöddes utomlands av det internationella solidaritetsarbetet, som Östtimorkommittén varit en del av sedan 1975. Vi höll Östtimorfrågan vid liv innan omvärlden började uppmärksamma situationen i mitten av 1990-talet.

Detta bidrog till att en folkomröstning hölls 1999, vilken var startpunkten för den process som ledde fram till landets självständighet. En överväldigande majoritet röstade för ett fritt Östtimor. Som en reaktion mot valresultatet iscensatte förlorarna en omfattande vålds- och förstörelsevåg med hundratals dödsoffer och stor materiell förstörelse. När FN tog över styret från Indonesien fick man därmed ta över ett svårt sargat land.

Östtimor måste nu handskas med arvet från den indonesiska ockupationen och att bygga upp ett nytt samhälle. De människor som var för respektive emot ett fortsatt indonesiskt styre måste nu leva tillsammans. Bara ett fåtal av de ansvariga för våldsvågen 1999 har hittills ställts inför rätta. Att rättvisa skipas är en förutsättning för att nå försoning. De uppskattningsvis 50 000-70 000 flyktingar som är kvar i Västtimor måste också få återvända.

Östtimor är vid självständigheten ett av världens allra fattigaste länder. Fattigdom är grogrund för framtida konflikter, därför är det viktigt att Östtimors ekonomi utvecklas på ett hållbart och rättvist sätt. Omvärlden måste vara generös och stödja detta med bistånd och inte med lån för att undvika att Östtimor hamnar i en skuldfälla.

Eva Goës