Desarmera sjukbomben

Den befarade stora förtidspensionsbomben håller på att brisera - utan att samhället gör några egentliga insatser för att värja sig. Man nöjer sig i stort sett med att beskriva skeendet för varandra, och kräva att någon gör något. "Någon" är då alltid någon annan.

Ingen har heller egentligen brytt sig om att ta reda på vad som finns inuti den tickande bomben. Man tittar på ytan, och ser då bara den mest iögonenfallande delen av problemet, alltså utbrändhet. Hur allvarlig utbrändheten än må vara, både för de drabbade och för samhället, är den ändå den minst hotande och den minst svårbekämpade delen av förtidspensionsbomben. Ännu allvarligare är de sjukdomar som följer av den livsmiljö vi har skapat åt oss. De sjukdomar som beror på luften vi andas, maten vi äter, vattnet vi dricker, maskinerna vi arbetar vid, husen vi bor i.

Vi hör dagligen larm om dioxiner, mögel, bromerade flamskyddsmedel, kvicksilver, radon#. ja listan blir ständigt längre. Var och en av oss utsätts för ett otal av dessa ämnen, som tillsammans kan ge svåra skador (även om mängden av varje enskilt ämne skulle hålla sig inom myndigheternas gränsvärden). Det är summan av skadliga belastningar, som tillsammans med vår upphaussade livsstil, bryter ner oss och till sist gör oss sjuka.

Man talar mycket sällan om personer som blivit sjuka av miljöpåverkan. Allra minst talar man om miljöbetingade sjukdomar som ett helhetsbegrepp. Men de drabbade är många - enligt
den enda forskare som har studerat dessa sjukdomar tillsammans, handlar det om många hundra tusen bara i Sverige - och de kan vara mycket svårt sjuka. Det som har angripits är centrala nervsystemet, immunförsvaret och hormonsystemet. Sjukdomarna har benämningar som sjuka-hus-sjuka, kronisk tungmetallförgiftning, målarsjuka, fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom, elöverkänslighet, multipel kemisk överkänslighet. "Nya diagnoser" eller "neurosomatiska sjukdomar" är samlingsnamn som lanserats om denna sjukdomsgrupp.

Det är tillstånd som ofta drabbar sina offer hårt, med mycket svåra funktionsnedsättningar, och under mycket lång tid - ibland årtionden. Nästan alla drabbade är unga eller medelålders, alltså i arbetsföra åldrar. Bland symtomen finns främst sådant som utmärker skador i centrala nervsystemet, alltså svår utmattning, förvirring, minnes- och koncentrationsstörningar och inlärningsproblem. Muskelsvaghet och värk i hela kroppen är också vanlig, och dessutom en mycket lång rad andra kroppsliga symtom, som beror på att de stora kroppssystemen har blivit störda.

En stor del av dessa hundratusentals sjuka människor har osynliggjorts. Själva är de ofta för sjuka för att alls kunna göra sig hörda. Samhället blundar för problemet. Media tar bara till sig en miljöskandal i taget och tänker sällan på att fundera över samband. Starka ekonomiska intressenter gör det de kan för att hindra både forskning och debatt kring frågorna. Den medicinska forskningen på området är försvinnande liten i förhållande till problemets storlek, och för den forskning som ändå görs, tar det lång tid för att nå fram till klinisk tillämpning. Normalt tar det minst tio år innan nya medicinska rön når tillämpning.

Sjukdomstillstånden är dessutom komplexa, och kräver flera olika specialister. I sjukvårdens nuvarande system finns varken kompetens, tid eller metoder för att ta hand om dessa patienter. Ett stort problem är också att det ännu inte finns något prov som kan tas för att konstatera dessa sjukdomstillstånd. Diagnoserna ställs genom kriterier, något som sjukvården över lag har dåliga kunskaper om.

Följden är att hundratusentals sjuka människor ställs utanför systemet. De passar inte in. Och om sjukvårdssystemet och de sjuka människorna inte passar ihop, så är det de sjuka som ska förändras. Frustrerade läkare, utan verktyg att hjälpa, tar istället ofta avstånd från de drabbade. De döms ut som inbillningssjuka. Eller

Feldiagnoser och kränkande bemötande från sjukvården är snarare regel än undantag för dessa grupper av sjuka. Sjukvårdens insatser medför därför oftare försämring än lindring för dessa redan hårt drabbade människor.

En av dessa sjukdomar har idag, den 12 maj, en internationell åminnelsedag. Det är den svåra utmattningssjukdomen ME (Myalgisk Encefalomyelit), även kallad CFS (Chronic Fatigue Syndrome, till svenska felöversatt till kroniskt trötthetssyndrom).

Omkring 20 000 svenskar beräknas vara sjuka i ME. Den utlöses ofta av infektioner, ofta också av andra påfrestningar - både fysiska och psykiska - som belastar immunförsvaret. Miljögifter räknas till "bovarna" i sammanhanget. Sjukdomens grad varierar mycket kraftigt. Några få kan klara ett arbete, men måste använda hela sin fritid till vila. Andra är så svårt sjuka att de är sängbundna, i värsta fall i åratal. De allra flesta kan hanka sig fram i ett liv på en mycket låg nivå, med förmåga att klara någon enstaka enkel aktivitet om dagen, och ofta med smärtor. Oupptäckt och obehandlad pågår sjukdomen mycket länge, ibland i årtionden

Både samhället och de drabbade kan alltså göra stora vinster genom att skapa vård åt de ME-sjuka. Trots bristfällig forskning finns det en hel del som kan göras för att lindra lidandet och förkorta sjukdomstiden. Ändå finns det i Sverige ingen specialklinik för vård av ME-sjuka, heller ingen medicinsk specialitet med tillräckliga kunskaper om sjukdomen. Den enda ME-klinik som har funnits, är nedlagd sedan ett år tillbaka. Motiveringen till nedläggningen var att de anslagna resurserna inte räckte för att bedriva en meningsfull verksamhet. Forskningen på området är minimal, debatten om de samhällsbetingelser som skapar sjukdomarna är försumbar, och insatserna mot dessa samhällsbetingelser är obefintliga.

Anledningen till att just den 12 maj har valts till internationell dag för ME, är att det var födelsedagen för ett av de internationellt mest kända offren för sjukdomen. Florence Nightingale, född den 12 maj 1820, insjuknade under sitt arbete under Krimkriget i en svår infektion, som ledde till att hon förblev svårt sjuk i 30 års tid, med en sjukdomsbild som vi idag känner igen som ME-symtom. Innan hon insjuknade hade Florence Nightingale visat att det gick att förbättra vården av sårade soldater genom bättre organisation och bättre sanitära förhållanden. Hon fick dödligheten att minska med två tredjedelar

Idag skulle vi behöva en ny Florence Nightingale, för en ny omorganisation av sjukvården, som passar dagens komplexa sjukdomar. Vi behöver också en ny, omvälvande förbättring av sanitära förhållanden. Men nu gäller det vår tids svåraste sjukdomsalstrare: förgiftningen av vår planet.