Det är nu sex månader sen, den i våras beslutade energiöverenskommelsen  om en uthållig energiförsörjning trädde ikraft. Vilken utveckling inom energisektorn var det tänkt att regeringen skulle främja och hur ser verkligheten ut, låt mig ge några exempel:

1.      Energipolitikens mål.
Jag citerar ur Energiöverenskommelsen som under punkt 1 i inledningen säger:

" Energipolitiken skall skapa villkoren för en effektiv energianvändning och en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt underlätta omställningen till ett ekologistkt uthålligt samhälle. Härigenom främjas en god ekonomisk och
social utveckling i Sverige."

- "Landets elförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som grundas på varaktiga, helst inhemska och förnybara energikällor samt en effektiv energianvändning"

- "Kärnkraften skall ersättas med effektivisering av elanvändning och utveckling av all energiteknik."

Vi har i dessa tre inledande avsnitt tre grundläggande tankar:

1. Den första tanken är: Regeringen har tagit på sig uppgiften att skapa förutsättningar och villkor för att energiomställningen till ett uthålligt energisystem skall kunna ske.

2. Den andra tanken är:  Regeringen har beslutat att energiomställningen skall ske genom först och främst inhemska och förnybara energikällor..

3. Den tredje tanken är: Regeringen har beslutat att kärnkraften skall avvecklas och ersättas med en effektivare energianvändning, dvs, energisparåtgärder skall främjas och forskningen och vidareutveckling inom sektorn för energiteknik.

Så mycket till målsättningen.

Vad har då hänt i verkligheten?

I verkligheten har man praktiskt taget stängt Nuteks
energieffektiviseringsenhet, som under ledning av Hans Nilsson, en
internationell erkänd energiexpert, framgångsrikt hade arbetat bland annat
med energiomställningsprogram i de baltiska länderna, Polen och Ryssland..
Program, som kort sagt gick ut på att "undvika de smutsiga kilowattimmarna
och minska de överflödiga." Decentralisering, snabb och betalbar hjälp till
självhjälp, tillförlitlig teknik, det var nyckelbegrepp i denna
energieffektiviseringsenhet på Nutek, som arbetade med såväl inhemska som
internationella projekt och som fick sina anslag drastiskt reducerat i
våras, efter att ha varit utsatt för sjutton verksamhetsgranskningar under
fyra år.

Samtidigt är Näringsdepartementet för den omdiskuterade och hårt kritiserade Polenkabeln.  Ett projekt, som går ut på att statliga Vattenfall AB ska öppna en dörr för import av billig, polsk kolkraft, alternativt rysk kärnkraft via denna 600 MW kabel till Sverige. Projektet symboliserar dock på ett mycket påtaligt sett dubbelmoralen i energipolitiken och har därför varken kunnat förankras regionalt i Polen eller i Sverige.
Att strypa en internationellt erkänd och uppmärksammad energieffektivieringsenhet på Nutek å ena sidan, och samtidigt planera ett tremiljardersprojekt som går ut på att importera visserligen smutsig men billig polsk kolkraft, alternativt rysk kärnkraft och sälja den dyrt i
Sverige å andra sidan: det är i praktiken vad som sker efter energiöverenskommelsen.
I en DN-intervju häromdagen med Carl-Erik Nyquist, vd för statliga Vattenfall AB, bekräftade direktörn för statligt ägda Vattenfall AB den smarta affärsidén bakom kabelprojektet.
Detta är hur regeringen i praktiken gynnar - jag citerar: " varaktiga, helst inhemska och förnybara energikällor samt en effektiv energianvändning"

I realiteten har vi dessutom kunnat se hur den avreglerade elmarknaden i blixtsnabb takt köper upp och införlivar mindre energiproducenter runt om i landet och även utomlands.
Ett exempel: Sydkraft, till stor del ägt av tyska Preußen-Elektra och franska EDF, har i dagarna köpt upp det skånska elbolaget Landskrona Elförsörjnings AB av Landskrona kommun. Affären är ännu inte godkänd av Konkurrensverket, men kommer förmodligen att bli det, med nuvarande brist på klara rambetingelser som kan garantera mångfald även vad gäller den regionala och lokala energiproduktionen.

På den internationella arenan har vi statliga Vattenfall AB, vars hemmamarknad ju skall vara Norden, som de senaste tre åren satsat drygt 12 miljarder kronor för att köpa upp eller fusionera med utländska, utomnordiska fossilenergiproducenter: tyska kärnkraftverk, tyska och polska
kolkraftverk, med mera med mera.

Allt färre producenter, allt flera storkoncerner med alltmer invecklade, ogenomskinliga internationella ägarstrukturer, en allt större maktkoncentration till dessa stora transnationella energiproducenter, och därmed självfallet även ökade politiska styrmöjligheter för dessa stora,
giganter - är resultatet.

Så ser verkligheten ut, där politiker och beslutsfattare ser sig omkörda, många gånger överkörda, av en faktisk energipolitik, en energipolitik som sker där ute i verkligheten, varje dag, och sätter helt andra ramar för framtiden än regeringen hade tänkt sig. Transnationella storkoncerner som
springer med en rasande fart åt ett håll som inte har det minsta att göra med en "omställning till ett uthålligt energisystem", som har "långtgångna planer" som det vanligtvis uttrycks, som man meddelar media och politiker samtidigt, när avtal för nya, storskaliga energiprojekt är så gott som
klubbade och klara. En energipolitik som görs bakom lykta dörrar i dessa stora transnationella bolagsstyrelser, och som inte bryr sig nämnvärt om att omsätta regeringens fagra riktlinjer i energiöverenskommelsen i praktiken.

Tänker du titta på eller titta bort eller ska (du) ta itu med detta, xx?

Jag avslutar mina tankar med ett Vaclav Havel citat:
"Marknaden är en underbar tjänare, men en fruktansvärd herre."

- Se till XX och Göran Persson att energiöverenskommelsen är värd det papper den står på!
Låt inte de kommersiella intressena köra över xx och svenska folket. Låt miljöhänsyn gå före penningen!

Fru/Herr talman
I detta betänkande finns några reservationer från miljöpartiet, som jag vill säga något om.  Reservationerna handlar om
* riktlinjer för energipolitiken  res 3
* säkerhetskrav i kärntekniklagen res 7
* kärnkraftens avfallshantering       res 9
* vissa bränslefrågor - MOX res 10
* affärsverket svenska kraftnät (polenkabeln) res 13
 

Först vill jag säga att vi i miljöpartiet har i vårt särskilda yttrande lagt på 433 mkr utöver regeringens budget för att kunna ställa om snabbare till ett ekologiskt energisystem. Vi stöder satsning på solvärme, solceller, vind, biobränslen, men också forskning och teknik.  Fast den viktigaste delen i energipolitiken är ändå energihushållning och effektivisering – vi satsar på negawatt.  Billligt och rent!

Så till reservationerna:
Sommarens semesterregering gav koncession för en likströmskabel mellan Sverige och Polen.
Känsligt naturskyddsområde
Likströmskabeln berör den  känsliga blekingska skärgården mellan två  naturskyddsområden i en zon som ska ingå i EUs Natura 2000-program som ett särskilt skyddsvärt område av riksintresse för natur- och friluftsliv. Kabeln som är ett projekt av ingripande beskaffenhet och av betydande omfattning, har alltså ändå inte prövats enligt NRL’s fjärde kapitel, något som en majoritet av de tillfrågade remissinstanserna uttryckligen hade krävt, däribland Boverket, länsstyrelsen i Blekinge län och de tre berörda blekingska kommunerna: Sölvesborg, Ronneby och Karlshamn.
Betydande miljöpåverkan
Till den planerade Polenkabeln hör en elektrodanläggning i havet som producerar klorgas och till följd därav höggiftiga klororganiska föreningar. Den skapar dessutom magnetfält som i sin tur hotar all slags biologiskt liv både i  havet och på land. Magnetfält påverkar fiskens vandringsvägar, tränger igenom cellstrukturen på alla levande varelser och ger upphov till negativa förändringar i cellstrukturen, förändringar som vi idag vet ganska lite om, men har all anledning att hantera med stor försiktighet.
Magnetfält ger även upphov till korrosion på metallföremål, det vill säga, förorsakar ett ständigt pågående rostangrepp på metallföremål inom en radie på drygt tio mil enligt SGU, Sveriges Geologiska Undersökning, som har varnat upprepade gånger inför den här anläggningstypen just i Blekinge.
Denna elektrodanläggning med sina utsläpp kommer att uppta en yta på 12 ha eller sjutton fotbollsplaner i ett av de sista ostörda uppväxtområden för vildlax.
Till kabelanläggningen hör även en strömriktarstation på land som ska omvandla likström till växelström och viceversa. Även det en anläggning med betydande storlek,  nämligen 7 ha, som ska placeras i ett område som är klassat som riktintresse för natur och friluftsliv.
Internationella konventioner
Kabeln har alltså inte prövats enligt fjärde kapitlet i NRL, men enligt miljöpartiets tolkning inte heller i enlighet med Esbo-konventionen, som nu är ratificerad av Sverige och har trätt i kraft.

Polenkabelprojektet är av gränsöverskridande karaktär och har enligt Svenska Kraftnät själva en betydande inverkan på miljön. Grannländerna som Danmark och Polen skall därför delta i granskningen av projektet. Det är därför svårt att förstå att Esbo -konventionen enligt Naturvårdsverkets bedömning inte skulle vara tillämplig på just detta projekt. Innan semesterregeringen tog sitt beslut har man därför valt att inte ”påkalla Esbokonventionen”.
Havsrättskonventionen är en annan viktig internationell miljöskyddsöverenskommelse, som reglerar bl a rätten att installera och underhålla kablar och rörledningar i den ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. Den innehåller ett omfattande regelverk med förpliktande bestämmelser till skydd för miljön.

Nytt läge - ny ansökan
Tillståndet som  regeringen gav i somras är inte aktuellt idag, eftersom Mielno kommun i Polen dragit sig ur som den ort där kabeln skall gå i land.  Nya förslag är Slupsk eller Ustka, 80 kilometer öster om Mielno. Det betyder en omväg öster om det stora dumpningområde för ammunition och stridsgas som finns öster om Bornholm. Tillståndet gäller den kabelsträckning “som framgår av till ansökan hörande karta och förteckning över berörda fastigheter“.  M a o måste en ny koncessionsansökan behandlas av regeringen, om kabeln får en sträckning över fastigheter som inte fanns i den ursprungliga ansökan, vilket är fallet.

Koncessionen kan inte anses vara giltig, enligt vårt sätt att se på saken. Att Karlshamns kommun dessutom sagt nej till strömriktarstation och vägrar godta en likströmskabel, gör det ännu mer prekärt för regeringen.

Fru/Herrr talman
Kärnavfall i England
Oskarshamns kraftgrupp, OKG, skickade omkring 1980 ca 140 ton svenskt använt kärnbränsle till Sellafield, tidigare kallat Windscale. Där har det förvarats utomhus i behållare i närheten av havet med dess salt och klorider, som påverkat konditionen hos dessa. I ett brev från det brittiska företaget, BNFL, med datum 18 mars 1996, sägs det att en del av bränslet läckte redan vid transporten till England. “However, we do know that some OKG fuel was already leaking when it was transported to the UK“.
För ett år sedan presenterades en utredning om förutsättningarna för att återföra det svenska kärnbränslet från Sellafield för slutförvaring i Sverige utan att det upparbetades.
Då framgick det att det skulle bli mycket dyrt att återta de ca 140 ton kärnbränsle och att en omkonditionering hade varit nödvändig.
Enligt ursprungligt avtal med BNFL skall kärnavfallet upparbetas och plutoniet samt uranet därefter skickas tillbaka till Sverige och halva upparbetningen har betalats av OKG. I somras gav regeringen klartecken för en sådan upparbetning. Regeringen bedömde det tydligen alltför dyrt att åstadkomma en förändring av kontraktet som OKG upprättade 1969. Det betyder att det produceras 900 kg plutonium av det svenska avfallet.
Risken finns att plutoniet kommer att används för framställning av MOX-bränsle, som består av ca 5% plutonium och 95 % uran. Nästa år tar Sellafield en ny fabrik i bruk med en kapacitet av 120 ton MOX-bränsle. 1996 producerades 125 ton MOX-bränsle i hela världen!
Direktdeponering
Regeringen har tagit beslut om direktdeponering i stället för upparbetning efter 1980

VD:n för OKG har emellertid meddelat att man planerar att söka myndigheternas tillstånd för att använda plutoniet som MOX-bränsle. Han ansåg det vara bäst ur miljö-, säkerhets- och ekonomisk synvinkel. Men det är helt fel.
MOX är farligt och är ingen lösning
Två personer som forskar om användningen av MOX-bränsle i lättvattenreaktorer och dess påverkan, fick årets Alternativa nobelpris. Tagaki, japan, och Schneider, tysk boende i Paris, träffades första gången i Japan på en konferens om plutonium. De upptäckte likheten mellan Frankrike och Japan beträffande hanteringen av kärnkraftsfrågan och började samarbeta med anledning av skeppningen av plutonium från Frankrike till Japan. Tagaki vill införa moratorium för Japans plutoniumprogram, vilket nyligen fick ett resultat i att man håller på att trappa ner plutoniumprogrammet.
Det är mycket farligt att använda MOX-bränsle, mixed plutonium-uran, men många länder ser en möjlighet att göra goda affärer. De argumenterar med att man kan minska plutoniumberget genom att använda MOX-bränsle. Men sanningen är att man brukar köra 1/3 MOX och 2/3 vanligt kärnbränsle. Då minskar plutoniet i MOX-bränslet men växer i det andra bränslet. I slutänden blir det mera plutonium.
MOX-avfallet
Förutom problemet med att köra MOX-bränsle i reaktorer, så finns det även här ett avfallsproblem. Fortfarande ligger det 24 ton utländskt MOX-avfall i mellanlagret i Oskarshamn, CLAB, utan att SKB har presenterat förslag hur Sverige skall slutförvara detta, som är farligare än det vanliga högaktiva avfallet.
MOX-avfallet har många gånger kraftigare neutronstrålning än vanligt kärnkrafts-avfall. Plutoniuminnehållet gör det farligare att hantera än vanligt uranbränsle. Använt MOX-bränsle innehåller avsevärt högre halter än vanligt använt uranbränsle av flera andra transuraner, t ex det extremt långlivade neptunium 237 och det ytterst radioaktiva curium 242.
900 kg plutonium motsvarar 180 nagasakibomber
Hur kan Sverige lösa problemet med det upparbetade kärnavfallet? Man kan göra en swap (utbyte) och ta hem motsvarande mängd och samma typ av kärnbränsle som OKG en gång skickade och som uppstår i svenska kärnkraftverk.
För vad skall Sverige göra med 900 kg plutonium? Ska det bli 150 MOX-bränsleelement som OKG kan använda om några år? Det skulle innebära att reaktorerna måste kon-strueras om och ännu mera pengar skulle läggas på en livsfarlig oekologisk energi-form.
 Vi i Miljöpartiet de Gröna anser att Oskarshamns kraftgrupp eller något annat svenskt kärnkraftsföretag aldrig skall få tillstånd att producera och/eller använda MOX-bränsle.  Nu återstår att se vad SKI beslutar. Kommer regeringen att gå på SKI:s beslut om de är positivt inställda till användning av MOX-bränsle.
: Förlåt dem icke ty de vet vad de gör!